Deisng av: Bjässegrodan!
Navigera
> Nyheter
> Skutans Logg
> Bilder/Filmer
> Projektet
> Tips Från Coachen
> Media
> Länkar
> Gästbok
> Anlita Oss
> Kontakt

> Boken
En konstfull aterblick mot en handelse pa Timorsjon 2007-03-31
En skugga rör sig stilla över vattenytan och spränger gränsen mellan två världar. Himmel blir hav och ljuset blir till mörker i ett knappt synbart gränsland. Luft, vatten, eld och jord är i en enda punkt ett enda blandat element där solen faller med brännande intensitet på en brun flytande rotknöl i Indiska oceanens mest sydostliga del. Den del som av människorna kallas för Timorsjön.

Havets yta är stilla denna dag. Mycket stilla. Inte en vindpust har krönt denna plats på jordens yta så länge någon här varandes kan minnas och det är fler än man kan tro. Solen gassar från zenitnära position och passerar i nord när dagningen når sin kulmen och havet själv verkar stråla av en blå, turkosskimrande ljuskälla från djupet av sin existens.

I skuggan av rotknölen, som driver sakta åt nordväst, gömmer sig en myriad av liv. Krabbor, planktonalger och Gåshalssnäckor trängs på rotknölens undervattenskropp medan svampar, mossor och små spindeldjur, som existerat på knölen längre än knölen själv funnits, biter sig fast vid livet på sin flytande ö igår, idag och imorgon. En död tingest är bara död för dem som inte känner tinget närmare.

Ur skuggan som rotknölen erbjuder sticker pilotfiskarna då och då ut en fena för att sola sig och vågar sig ibland flera centimeter ifrån den trygga tillvaro som ett liv i rotknölens, eller någon annan stor kropps skugga, innebär. Solen värmer skönt men världen ovanför det skimrande, ljusblå glittret är okänd och vattenytans glitter inger en tydlig känsla av obehag för en liten pilotfisk. Även om inte orden för Fiskmås eller Barracuda finns nedärvt i deras medvetande ligger minnet av uppätna förfäder djupt rotat i det innersta av deras nervganglies knutar, mitt emellan de pigga svarta ögonen. Alltså stannar de vid sin rotknöl och lever ett gott liv på planktonalger och små kräftdjur i dess skugga.

”En gång följde jag en Valhaj två varv runt jorden!” berättade en av de mest erfarna och modiga pilotfiskarna. De yngre, som på sin höjd simmat några enstaka månader med någon enstaka haj, gapade fånigt och gav ifrån sig ett halvt suckande ”wooow” med drömmande tonfall. ”Det var ett äventyr, men ibland blev det lite jobbigt…” fortsatte veteranen, ”…som tillexempel när vi gick runt Kaphorn en torsdagsmorgon i augusti. Våren hade just kommit och ni ska tro att det var kyligt när vi kryssade mellan isflak och knubbsälar. Jag var tvungen att simma in i valhajens avfallshål flera gånger för att inte frysa ihjäl… Och en annan gång, när vi kom mitt uppi ett stim med utsvultna tonfiskar utanför Zaire, då ska ni tro jag fick brott att gömma mig, varpå jag lite otänkt kilade in mellan läpparna på jätten. Där satt jag sedan som klistrad mot barderna i mun på besten och fick äta halvsilade planktonrester ända tills vi stannade lite kort för att vila oss söder om Gibraltar… För att inte tala om alla de kvinnor jag träffade på världens alla korallrev. Det vore ingen lögn att påstå att jag har skrivit så många brev till suktande kvinnor att jag använt språkets alla ord på världens samtliga språk… Och märk mina ord om det inte…”

Men ungdomarna hade fått annat att tänka på och lyssnade inte längre. En ny skugga hade uppenbarat sig bara några delfinhopp bort där himmel blev hav i ett subtilt, nätt och jämt märkbart virvlande kölvatten. En stilla, knappt kännbar bogvåg, föregick skuggan och förvandlade gränslandet mellan himmel och hav till ett blandat element. Luft och vatten blev till en enhet när himmelen löstes i havets stora, ljusa konstitution, på samma sätt som de små bubblorna i sockerdrickans genomskinliga, söta kropp, en gång tvingats lösa sig i vattnets varelse.

Visserligen var den nya skuggan hiskelig att skåda men nog luktade den äventyr. Upphetsade röster från pilotfiskar som bubblade i munnen på varandra diskuterade art-tillhörigheten för denna främmande tingest och man enades snabbt om att det nog handlade om en val, även om man inte exakt kunde bestämma viken ålderskategori, kön och art den tillhörde. ”Även om den inte är fullt fullvuxen så nog är den i alla fall blå” sade veteranen vetande och fiskarnas blickar drogs mot valens sida som var täckt med ett inbjudande lager submarin vegetation. De kunde redan urskilja krabbors smatter mot havstulpanernas hårda skal om de lyssnade ordentligt och bakom valen, som närmade sig med stormsteg, stod en vertikal virvelvind av turbulens som strömmade bakåt i en välriktad stråle allt eftersom valen stilla simmade framåt.

Solen kunde ha försvunnit och trillat i sjön utan att det gjort någon märkbar skillnad när den, i förhållande till rotknölen, gigantiska skuggan gled förbi med ett dovt mullrande ljud och gjorde sig tydligt känd i havet genom de kraftiga strömmarna kring dess kropp. Veteranen hade tystnat och stirrade lika hålögt som de andra på den förbiglidande skuggan. Valens stjärtfena svängde ytterst tilldragande, på gränsen till hyptnotiskt förförande, fram och tillbaka. Den var lika strålande vackert vit som de mest välputsade hajtänder och lockelsen gick som en stöt igenom kroppen på samtliga pilotfiskar när solens strålar bröts och spreds i det som av de tvåbenta varelserna på valens rygg kallades för ”vindroderspaddel”.

Kom igen nu! Hetsade ungdomarna varandra och den modigaste pilade snabbt fram och tillbaka mot valen och vidrörde den mjuka algbevuxna sidan med sin utsträckta bröstfena. Många tvekade. Vissa gömde sig bakom de gamla tillsammans med ynglen för att slippa pressen men några modiga gav sina mödrar en hastig kyss av adjö och kastade sig ut över det turkosblå, strålande djupet och in under den stora skuggans skyddande hydda där de med utspända dorsalfenor modigt poserade medan de vinkade adjö till det liv de känt hela sitt liv. Den som aldrig prövar vingarna får aldrig veta om de bär suckade veteranen och tog en munfull av blågröna planktonalger från rotknölens sida. Men han kände på sig att livet inte behövde bli grönare än det var så här på ålderns höst. ”Du får dina chanser” tänkte han och tillsammans med de andra pilotfiskarna hade han snabbt förskjutit minnet av mötet med den unga valen till minnets avdelning för anmärkningsvärda vardagstrivialiteter. Om han någonsin fick uppleva en annan rotknöl, eller kanske en fallen trästock, skulle han trollbinda sin nya publik med berättelser om den blå och lummiga skuggan som gled förbi en solskensdag på Timorsjön, med bländade vacker stjärtfena och en stråle av vatten virvlande likt en virvelvind som ständig följeslagare. Och hur… han tog ännu en munfull alger och när solen gick ner låg havet fortfarande stilla. Rotknölen flöt som en trött sköldpadda i den eldröda horisonten och vindpilen i toppen på Sally Blue ställde vacklande in sig i riktning mot de begynnande krusningarna på vattenytan.

Pilotfiskarna hade till en början ingen svårighet att hålla jämna steg med den konstiga valen. I turbulensen kring det som i en annan värld kallades akterspegel, men som av pilotfiskarna benämndes som stjärten, hade de till och med medström och kunde ganska lojt flyta med allt eftersom valen förflyttade sig västerut under stjärnhimmelen över havet där krusningarna från vinden allt mer började likna vågor.

Det var först när ännu en dag hade grytt som den första pilotfisken tappade greppet och försvann. Valen krängde kraftigt under fulla segel och farten var hög när den inte alls oansenliga sjön trängdes undan av den spetsiga bogen. Ett ögonblick av ouppmärksamhet var allt som behövdes för att valen nonchalant skulle segla undan en loj fiskstackare, och fångad i strömmen hos vågbrottsskum och kölvattenturbulens såg den akterseglade pilotfisken vännernas kämpande stjärtfenor och bröstfenor avlägsna sig. Uppblandat med virvlande vattenskum kring stjärten.

De tre fiskarna som nu var kvar kring valens stjärtfena kämpade frenetiskt. Skräcken över att möta samma öde som kamraten, även om de inte hade den blekaste aning om vad som skett, fick dem att kämpa oförtrutet ännu en dag tills solen återigen sjönk ner i havet. De visste att säkerheten fanns vid denna koloss och ingen annanstans. De kände i varje fiber av sina sköra fiskkroppar att det okända mörkret som omgav dem skulle förtära dem om det bara fick chansen. Instinkten sade åt den att simma vidare som de följefiskar de var, men natten sade åt dem att vila när dagens sista ljusstrålar slöks av den mörka natten.

Vinden visade inga tecken på att avta och likaledes stretade den hårda blå valen vidare genom vågorna. I det kompakta mörkret tände valens kropp miljoner stjärnor i det att den kolliderade med plankton, som på samma sätt som djungelns eldflugor lös upp den mörka undervattensvärlden. I kölvattnet bakom följet låg så en lång, blågrå sträng av ljus likt ett upplyst spår i snön en nordlig månskensnatt. Kring valens kropp gnistrade sporadiska planktonalgers ljusblixtar, samtidigt som kaskader av lysande havsstjärnor stod som en plym av ljus kring den fräsande bogvågen natten igenom.

När solen gick upp nästa dag låg havet återigen stilla och den gräsbevuxna valen guppade stilla fram och tillbaka med de kvarliggande sydliga dyningarna. Ur dess inre kom fyra yrvakna tvåbeningar ut. De sträckte på sig som nyfödda och satte sig tillrätta i morgonsolen med varsin blå plastskål havregrynsgröt och pulvermjölk. Någonstans i den vidsträckta Timorsjön pilade tre vättskrämda pilotfiskar runt på jakt efter den trygga skugga de förlorat under natten. I djupet vaknade Barracudan till liv när de första solstrålarna trängde ner och från havets yta steg de första fiskmåsarna med hesa morgonskrän upp i skyn för att få bättre position inför frukostspaningen.

 
Skutans loggbok
2007-06-01 Tacktal for Norrmejerierstipendiet
2007-05-29 Sista behagling segling...?
2007-05-15 Att tappa riggen i hog sjo kan sluta illa...
2007-04-23 Kairo. Vad ska vi lamna efter oss nar vi dor?
2007-04-18 Med vinden i stjärten och lukten av kanal
2007-04-17 Medelhavet inom räckhåll.
2007-04-01 By the way (pa vag till egypten)
2007-03-31 En konstfull aterblick mot en handelse pa Timorsjon
2007-03-30 Landsforvisade pa grund av lite Tii Bii
2007-03-29 Razerbaten Sally Blue
<< Bläddra sida >>