Deisng av: Bjässegrodan!
Navigera
> Nyheter
> Skutans Logg
> Bilder/Filmer
> Projektet
> Tips Från Coachen
> Media
> Länkar
> Gästbok
> Anlita Oss
> Kontakt

> Boken
By the way (pa vag till egypten) 2007-04-01
Det knastrar till på VHF:en och jag spetsar öronen. ”Sally Blue, Sally Blue, this is Wings calling” Accenten på rösten är amerikansk, men jag har inte den blekaste aning om vad Wings är för nå’n båt när jag lyfter den vita plastmikrofonen ur den väggmonterade hållaren och svarar på anropet. Eventuellt kan jag dra mig till minnes att vi träffat en australiensisk katamaran med namnet Wings, men då rösten utan tvekan är en jänkares förefaller det minnet med ens mindre sannolikt.

Wings visar sig vara en amerikansk båt som legat bredvid oss bland åtta andra båtar på Sudans sista ankring innan vi slutgiltigt kastade loss för Egypten. De ringer oss på uppdrag av en svensk båt som undrar hur vi har det, men som befinner sig för långt bort för att själva kunna nå oss med radion. Vi berättar glatt att allt är grönt och får en efterlängtad väderleksrapport i utbyte. Vinden ska enligt de väderfiler Wings laddat ner vara svag, men blåsa rakt emot för att sedan så småningom vrida över mot syd. Den tionde kommer det dessutom att blåsa mycket från nord, varnar amerikanerna och menar att vi då definitivt vill vara i hamn. Själva verkar de dock inte speciellt oroliga, och det finns heller ingen anledning, då hamnen alla siktar på inte ligger mer än tvåhundra sjömil bort, vilket ungefär motsvarar avståndet sjövägen mellan Umeå och Kalix. Med det utlovade vädret är det inte några problem att hinna fram för en stor båt med stor diselmotor. Max två dagar borde det ta. Det ser däremot sämre ut för Sally som inte är speciellt bra på att segla utan vind och bara har en åtta hästars utombordare på akterspegeln att kompensera vindbrist med. Det vore inte så tokigt om amerikanerna erbjöd bogsering. Har inte ”the world police” allmän sammhällstjänst ibland?

”Well, vi ses i Ghalib då.” Säger amerikanen i andra ändan av radion och jag svarar artigt med ”Tack, god vind och klart slut.” och väntar mig bara ett ”över och ut” av Wings innan jag går tillbaka i vänteläge när ett ”Yea, by the way” knastrar fram genom radions små högtalare.

”There is a severe thunderstorm coming in the 7:th and 8:ight. Three days. Thought you might wanna know about that. Over and out”

Jag tittar med hakan vid knävecken på vår vita VHF-radio. ”Jo, förresten, det är ett våldsamt åskoväder på G om tre dagar. Det kanske kan intressera herrn?” Vi tittar på varandra i kajutan och helt plötsligt har alla ett fånigt flin i ansiktet. Jag tackar för informationen och säger att det mycket riktigt kunde vara intressant information varvid vi alla brister ut i gapskratt. “Severe thunderstorm. Thought you might wanna know?” repeterar jag för mig själv, skakar på huvudet och ler. Tack och bock va? Det kan till och med tänkas att det var sådant som passade in under rubriken ”väder”. Men vad vet jag om nyhetsrubricering, en arm svensk på de amerikanska oljekolonierna ”mellanösterns” territorialvatten?

När vinden dör nästa dag hänger vi vår trogne utombordare Nisse på akterspegeln och börjar räkna på vår räckvidd. Ombord har vi 170 liter bensin och Nisse drar knappt en liter per sjömil. Får vi bara lite vind bör vi alltså klara oss fint vad distansen beträffar. Vi har dessutom tre dagar till godo innan det utlovade åskovädret trillar i ansiktet på oss så med lite tur kan vi även tidsmässigt vara i hamn när showen drar igång. Om det nu blir någon show. Du kan givetvis aldrig veta med vädret även om dagens datorer och metrologer är ganska kompetenta. Horisonten ser i alla fall förvånansvärt harmonisk ut och uttrycket ”lugnet före stormen” gör sig bara svagt påmint när jag konstaterar att det inte alls blåser för tillfället.

Om det varit så att Nisse bara gick på bensin hade det alltså varit lugna pucks, men stackarn kräver dessutom två procent olja för att inte skära ihop. En inventering av oljeförrådet ger vid handen att vi har en dryg liter tvåtaktsolja, nästan två liter motorolja med viskositet 30/40 och lite mer än tio liter solrosolja samt några flaskor sprayolja av märket WD-40, vilket mer eller mindre exakt motsvarar den svenska klassikern ”fem-femtisex”. Enligt motorns instruktionsboks tips om oljeblandning tar vi oss alltså ungefär femtio sjömil på vårt förråd, vilket inte är gott nog. Så med filosofin ”friskt vågat, hälften vunnet”, ”Vad tusan vet en instruktionsboksförfattare om oljeblandning” och miljöperspektivet i första rummet blandar vi en coktail med överlägsna smörj- och förbränningsegenskaper. Det får bära eller brista då en sann visionär inte ska vara den som begär att alla vunna segrar ska vara lättförtjänta. Nisse, som tillverkats i Japan någon gång i början på nittiotalet, verkar dessutom inte bry sig speciellt hårt. Funkar människomagen på solrosolja borde en okräsen utombordare inte klaga. Nästa gång läget är knivigt kan vi gå ett steg längre och testa att köra direkt på ravioli eller snabbmakaroner.

Såsmåningom trillar vi så tre dagar senare in i hamnen i Ghalib med det sista dagsljuset. Förtöjda vid bryggan ligger redan danska SY Jonna med svenska El Cordero och väntar på oss. Barnen på Jonna, Caroline och Jens, kommer springande med sina blonda kalufser fladdrandes i kvällsbrisen och bryggan svajar knappt kännbart under deras lätta steg. I horisonten drar molnen ihop sig till busväder och vi lägger repet några extra varv kring knapet på bryggan medan vi övar danskan och svarar ”superfett” på den stående frågan ”Hvurdan goer det?”. Vindpilen i Sallys topp slutar vackla och ställer in sig mot nord i samma ögonblick som jag känner de första byerna dra förbi. Kvällsvinden är kall och vi har egentligen för lite kläder på oss för att kunna njuta av kvällningen. På havet bygger sjön upp fort när det blåser lite, men ligger du skyddad i en marina i Röda havets nordligaste land bekymrar du dig ganska lite om det. Det bär och det brister och gud är de galnes herde. Dessutom sägs det, och talesättet sägs stamma från området kring Medelhavet, att efter regn kommer solsken. Jonna, som vi nu hunnit ikapp, är enligt en vadslagning i kappseglingsanda nu skyldiga oss en middag. ”Superfett” var ordet. Inget fel på tajmingen alltså.

Danjel Henriksson. Mot oändligheten och vidare!

 
Skutans loggbok
2007-06-01 Tacktal for Norrmejerierstipendiet
2007-05-29 Sista behagling segling...?
2007-05-15 Att tappa riggen i hog sjo kan sluta illa...
2007-04-23 Kairo. Vad ska vi lamna efter oss nar vi dor?
2007-04-18 Med vinden i stjärten och lukten av kanal
2007-04-17 Medelhavet inom räckhåll.
2007-04-01 By the way (pa vag till egypten)
2007-03-31 En konstfull aterblick mot en handelse pa Timorsjon
2007-03-30 Landsforvisade pa grund av lite Tii Bii
2007-03-29 Razerbaten Sally Blue
<< Bläddra sida >>