|
|
|
Kairo. Vad ska vi lamna efter oss nar vi dor? |
2007-04-23 |
|
|
 |
Vi delar rum med en kanadensare som flyger runt jorden med sydkorea
som hemmahamn. Vaggarna ar vita. En naken glodlampa dinglar fran det
hoga taket. En meter kabel. Minst. Jag liger pa min sang och stirrar
ut i luften. Huset som sangen star i ar av typiskt europeiskt snitt
och troligen fran slutet av 1800-talet. Troligen franskt. Pa torget
star en staty av nagon turk som antagligen slogs mot och antagligen
blev slagen av Napoleon. han ar dod men fick en staty. Frankrike
byggde om staden. Huset har breda trappor och en hiss i mitten.
Antagligen ar den oppna, men gallerforsadda, plattformen som
transporterar personer mellan de olika vaningsplanens hojdpotentialer
orginal. Det kan man aldrig veta. Min forsta dag i Kairo slutar i en
mjuk sang nar jag sent omsider lyckas somna med kladerna pa i detta
hus med hiss. Somnen blir orolig. Narheten till hemma och avstandet
till det langsiktiga livet vacker stora och svara fragor. Kudden ar
blot av svett nar jag vaknar.
Det bor 25 miljoner manniskor i Egyptens huvudstad. Jag raknar till
atta broar over nilen som sannolikt tillsammans har over fyrtio filer
for trafikens basta. Det gar inte att se sa tydligt eftersom smogen
ligger som en tung dimma over staden. Vinden blaser fran syd. Sally
ligger fortojd for nordlig vind. Vi befinner oss hundrafemtio meter
upp i Kairo tower. Nedanfor oss betong, betong och betong. I tio,
femton och fem meter. Nagonstans lite fasadtegel. Detta ar centrum och
25 mioljoner myror spronger yra i olika riktningar under oss.
Langre bort i diset ligger fororterna. Deformerade tandsticksaskar och
klaustrofobiskt tajt uppstallda dominobrickor pa hogkant. Tatt, tatt,
tatt. I en taxi aker vi sedan soderut for att titta pa det alla kommer
till Kairo for. Den fyrfiliga motorvagen susar forbi under oss nar jag
konstaterar att vi kor sex bilar i bradd och stracker mig efter
sakerhetsbaltet. Pa sidorna susar tandsticksaskarna, som nu vuxit till
sjuvaningshus, forbi gra och livlosa. Men inte tomma. Svarta barn
jagar en fotball bland soporna. Nagonstans en enstaka gardin eller
tvatt som hanger pa tork mellan fasaderna. Overallt pockar
civilisationens avtryck pa uppmarksamhet. En chipspase, en burk for
pulvermjolk, embalage i regnbagens alla farger gor oss sallskap nar vi
viker av pa en mindre vag. Tre filer. Forsaljare ilar mellan fordonen
i trafikstockningen och en man som saljer solhattar bankar frenetiskt
pa mitt fonster. Jag ska inget ha. Da och da far vi syn pa Cheops
trubbiga topp over fasaderna och vi kryssar narmare mellan bilarna.
Giza var tidigare ett omrade vid Nilens strand men nu ar det liksom
storre delen av kairo okenland och de flesta bilder man ser av
pyramiderna ger intrycket av att de ligger i oknen. I verkligheten
trangs de med nedgangna funkishus av betong som under arens lopp
dragit sig alldeles intill foten av Gizaplatan dar Cheops, Chefren och
Mykerinos ligger begravda.
Jag bestammer mig pa staende fot for att doma ut egypten. Nilen ar en
brun back inte bredare an Ranealven och pyramiderna en del av Gizas
nedgangna bebyggelse. Egypt -land of civilisation laser vi pa en skylt
och budskapet som antagligen gjort sag battre i en kampanj med
internmarknadsforing gar inte hem. Pyramiderna ar visserligen
imponerande med tanke pa att det en gang i tiden var varldens hogsta
byggnader men jag har svart att hanforas av dessa gula stenhogar. nar
man har suttit pa kanten till Cefrens pyramid och tittat ut over en
stad med tjugofem miljoner invanare antar jag att man har tva val.
Forforas eller forfaras.
Vilken hogkultur skulle lagga tiotusentals manniskors arbetskraft
under manga ar pa att bygga stenhogar? Pyramiderna ar inget annat an
samhallsekonomiskt vansinniga skrytbyggen. Den som har makten att
rikta tiotusen mans anstrangningar och ber dem lagga stenar i en hog
ar inte bara djupt fafang utan har ocksa en otroligt primitiv syn pa
samhallsnytta. Att tillskriva egypten nagon jattekulturstatus bara for
att de besitternagra fula stenhogar som dessutom ar totalt fallfardiga
ar vansinnigt. Men nu ligger de dar. Och pekar mot himmelen. Hundra
meter ifran gransen mellan Kairo och oknen.
Tillbaka pa min sang sammanfattar jag dagen. Taxi, tiggare och
tidssloseri. Jag kommer sakert att aterkomma till Kairo men det skulle
inte imponera pa mig att stenhogarna i Giza star kvar. Daremot skulle
jag bli ytterst imponerad av egyptiernas civilisation om de kunde fa
avloppen att fungera i husen. Jag skulle forundras om smogen och de
gamla bilarna forsvan och jag skulle tillskriva egypten min yttersta
och djupaste respekt om nilen aterigen kunde kantas av trad istallet
for avfallet fran 25 miljoner manniskor. Det gar inte att leva pa
gamla meriter ens om man ar arabisk diktator i ett land med kulturellt
klassade stenhogar. Egypten ar fortfarande en diktatur och problemen
idag ar storre an glansen fran pyramiderna.
Det ska bli skont att komma tillbaka till Europa.
Vi siktar pa Malta och ser var vi hamnar. Fortsatt ga in pa www.runtjorden.com
och kolla vart vi ar.
Panta rej
//Danjel Henriksson, som tycker att vi ska lamna battre saker an
stenhogar och oknen efter oss nar vi dor.
|
|
|
|
|
