Deisng av: Bjässegrodan!
Navigera
> Nyheter
> Skutans Logg
> Bilder/Filmer
> Projektet
> Tips Från Coachen
> Media
> Länkar
> Gästbok
> Anlita Oss
> Kontakt

> Boken
Att tappa riggen i hog sjo kan sluta illa... 2007-05-15
Tredje gången gillt…

Hur man bär sig åt för att segla 1000 sjömil på 17 dagar kan tyckas vara svårförklarligt, men innan ni dömer ut oss ni bör ha i åtanke att 17 dagar är väldigt lite på ett hav som Medelhavet. Den grekiske nationalhjälten Odysseus drev någon gång vid tidernas begynnelse runt i hela tio år innan han kunde återvända hem, på grund av ogynnsamma förhållanden. För att inte tala om historiens alla köpmän och krigare som seglat kors och tvärs mellan Stöveln och Arabien för att handla och slåss och hamnat i ogynnsamma vindar och kommit fel. Det är sannolikt ingen slump att stora uppfinningar såsom ”galärslaven”, ”takttrumman” och ”50-fotsåran” stammar från Medelhavsområdet. Nä handen på hjärtat, det hade kunnat sluta mycket värre än 17-dar i buren för Sally Blue, och åter med fast mark under fötterna kan vi konstatera att vi är lite sena, men, samtidigt glada att ha kunnat slutföra den sista långa havsetappen: En etapp som blev episk på sätt och vis.

Under resan passerade vi vår egen start-långitud (20grader öst i Kalix, 23 grader öst i Umeå) i det att vi kom till Malta på 14 grader öst. Dessutom, och inte mindre viktigt, klarade vi av den årliga förstagsförlusten. Visserligen var årets rigghaveri något alldeles extra i det att kabeln i förstaget gick av på riktigt, och inte bara lossnade i infästningen som tidigare år, men det vore ju synd om inte utmaningarna stegrades till en stimulerande nivå i takt med de utmanades erfarenheter…

SÅ. Vi har faktiskt seglat halva etappen, de sista 500 sjömilen, med ett minst sagt utslitet stagsegel från 60-talet (som vi släpat på runt hela jorden ”utifall-att-man-vet-ju-aldrig”) och ett gammalt topp-vant som förstag. Man säger att nöden är uppfinningarnas moder och hade jag varit i Libyen, istället för drivandes utanför kusten utan pass och utan vind, hade jag inte tvekat, utan retro-romantiskt skapat lite fler arbetstillfällen i Nordafrika i det att jag återuppfunnit galärslaven…

2005. Första gången förstaget släppte var det ganska dramatiskt och orsakade stor rädsla och förvirring hos den mycket orutinerade besättningen som utgjordes av mig (Danjel), Jonatan och (min barndomsvän) Johan. Jag hade just köpt Sally, och vi var på väg norrut för att lämna henne i Umeå. Vi hade alldeles just kommit ut på Gävlebukten när förseglet och hela fördäck blev en jäkla röra. Den gången satt jag ganska förfärad och apatisk och såg min bild av segling falla i bitar mer och mer. Vi vände åter till hamn för att fixa den egentligen rätt enkla uppgiften det är att ersätta en bult och en låspinne, men vi visste inte bättre. Det var det säkra före det osäkra som gällde och gäller. Rederiet Henriksson/Falk fick sedan skicka tackkort till de två dugliga besättningsmännen som gjort så bra ifrån sig och räddat dagen. Jag kom undan med blotta förskräckelsen. Jonte och Johan fick ett bra äventyr.

2006. Andra gången var Sally i rederiet H-B-B:s ägo (alltså som idag, vår ägo), och det var min andra sommar som seglare. Vi var på väg från Kalix till Umeå på Sallys första sydgående etapp och hade just kastat loss. Vinden var i häcken och stjärnorna var det enda ljus vi såg när världen blev ett kaosartat tumult. Den gången visste jag inte bara vad jag skulle göra utan även hur det skulle göras och framför allt; att jag kunde göra det. Sen brottades jag och min vän Beatrice (som ersatt en tandläkarbesökande Kajsa) med staget en natt och en dag och därefter kunde vi segla till Umeå. Visserligen gick seglingen efter haveriet långsamt men vi kom fram och allt var i god ordning ombord.

2007. Tredje gången gillt. Nu befann vi oss på Medelhavets östra del, alldeles söder om turist-ön Kreta. Vi skulle göra vår sista långa havssegling och räknade med att behöva tolv dagar från Port Said i Egypten till Valletta på Malta. Jag satt inne med datorn och skulle bara gå ut för att hålla rodret en stund och kasta vatten nar jag konstaterade att vi hade problem. Ganska stora problem

Jag och Kajsa hann inte faststalls den exakta orsaken till att for – och akterstaget hangde slappt innan Jonatan på eget bevåg beväpnade sig med sina glasögon och kom ut på däck för att hjälpa till med felsökningen. Personligen hade jag inga glasögon på mig eftersom jag normalt klarar mina toalettbestyr utan att se texturen på dropparna. För Jonatan räckte det sedan med en blick upp i masttoppen för att fastställa att förstaget gått av, nästan helt, och fransat upp sig som en häxkvast på en skabbig björk.

– Danjel, förstaget är av. Inledde Jonte lite bekymrat
– Kul.
– Jo, kul.
– I masttoppen? Frågade jag och hoppades att det skulle vara i däckshöjd.
– Jo, det har åkt ur hylsan.
*förbannat, tänkte jag*
- Åkt ur hylsan???
– Ja, inte vet jag, det är i alla fall helt spretigt där uppe.
– Så vi måste plocka ner riggen?
– Ja.
– Kul… jag suckade trött.
– Ja, kul. Jonatan suckade likaså.

Sedan skämtade vi lite om hur tur vi hade haft, sade att vi skulle åka till Kreta och bada istället för att segla, och bestämde att Jonte och Kajsa skulle ta ner förseglet så snart de var färdiga med storen. Under tiden som Kajsa tog hand om storen stagade Jonatan masten med storsegelfallet och jag personligen konstaterade, om än med en tung suck, och en känsla av ironi, eller utmattning, som efter ett dåligt skämt som pågått för länge, att vi hade att göra ett tag framöver. Samtidigt var jag glad över att allt arbete redan var på väg åt rätt håll och gladdes över effektiviteten och att allt skulle gå bra. Vi hade onekligen ännu en gång haft tur som inte tappat masten men situationen var stagad så det var inget mer för mig på däck att göra varför jag gick ner i kajutan för att bygga om från sovhytt till verkstad.

Tyvärr är inte vår Vega lika fiffig som Musses husvagn, så man måste stå för metamorfosen alldeles själv. Jag plockade undan datorn, gömde undan våra sängkläder, clearade golvet och tog fram verktygslådorna. Sedan gick jag vidare med att förbereda mig själv för några timmars arbete ute i femton grader vårvärme, mulet väder och kallblåst. Ett tag funderade jag på att poppa popcorn också, men konstaterade att det nog bara var jag som jämt vill äta, och struntade i det. Jonte och Kajsa skulle klara sig utan, utan att tänka på det, och sannolikt undra om jag verkligen inte tyckte att det fanns viktigare saker att göra om jag kom ut med en skål fluffig majs. Därefter tog jag på mig de kläder jag tyckte verkade lämpliga och gick ut. T-shirt, underställ, fleece tröja och skaljacka isolerar bra även i stark vind och saltvattenstänk. På benen hade jag också fyra lager kläder i kallingar, underställ, mjukisbyxor och skalbyxor. Det ar inte varmt i medelhavet.. Nix pix.

Det spelar ingen roll om man ska slå upp tältet, laga mat eller fixa ett tappat förstag. Vill man prestera bra hjälper det att inte frysa. Jag har allt för många kalla fjällturer i bagaget för att ens fundera på att först kyla ner mig och sedan klä på mig då något ska göras. Det blir inget bra på det viset, men nu var jag förberedd. Dressed for sucess! Sen började jag rota i sittbrunnen efter det extra stag vi visste fanns där medan fördäcksgastarna fortsatte att ta ned seglen.

Att rota i ett fullt stuvfack med vågorna från sidan är ett riktigt skitjobb. Nisse skulle lyftas ur men ville inte ligga still i de våldsamma gungningarna och ramlade fram och tillbaka under det att jag på allvar funderade på att slänga honom överbord. Samtidigt slog rorkulten mig i ryggen och toften, luckan, föll i huvudet på mig. Tillslut fick jag dock tag på den gröna nylonpåsen, typ flottans persedelpåse, och konstaterade glatt att där fanns två extra wirar. En lång och en jättelång. Så stoppade jag undan motorn, hinkarna och baljorna jag grävt fram och stack upp huvudet för att kolla hur arbetet på däck fortskred.

Pa dack jobbade Jonte och Kajsa bra. Seglet var pavag ner och efter att jag lagt mig i det som inte var mitt goromal och vi brakat lite var seglet nedtaget, det gamla staget bortplockat fran dack och Jonatan och jag beradda med klaterselarna for att ge oss pa reparationen i masttoppen.

Vissa av er dar hemma kanske tror att vi alltid tycket att det alltid är kul att segla, och att vi trivs bäst i kuling och pissar saltvatten. Det gör vi inte!

Vi trivs bäst med akterlig vind, stjärnklara nätter och vindrodret påkopplat. Och en kopp varmchoklad, ett kul snack och en god bok. Det är därför vi seglar. Men det finns alltid ormar i paradiset och flera sidor på myntet. Men å andra sidan behöver vi inte oroa oss för trafiken eller Hagamannen eller att komma i tid till jobbet. Så det går nog på ett ut med livets goda och onda i långa loppet…

Eftersom Jonte är lättast och duktig på att klättra skulle han upp. Jag hade tur och fick avara pa dack och Kajsa satte sig vid rodret for att forsoka styra baten sa att vagorna slog in akterifran istallet for fran sidan. Det gongar mycket mindre da... Om det varit knivigt att söka grejer i sittbrunnen när allt gungade var denna uppgift sextiotvå gånger värre. Jag hissade i alla fall upp Jonte och han började förtvivlat det minst sagt omilda arbetet. Ni skulle se hans blåmärken!

Arbetet i masten var väldigt svårt i den grova sjön. Jag slet som ett piskat djur för att få upp Jonatan och han slet som ett piskat djur för att inte bara få loss den trasiga kabeln, utan även hålla sig någorlunda på mattan där han for fram och tillbaka i masttoppen som en målgångsflagga i formel 1 när båten gungade. Det var själva action-biten av reparationen. Det var det Jonte gjorde som skiljer oss från pensionärerna i katamaranen som startar motorn och kör till verkstaden när något går paj. Så hemma i Kiruna kan ni vara stolta. Kul för er! Nar detta sedan val var gjort var det inga stora problem.

Vi monterade det nya staget efter att ha forlangt det med en extra vantskruv, darefter rotade vi ratt pa ett gammalt gammalt stagsegel vi hade liggandes i toften, och som vi slapat med oss i tva ar enligt principen ’’det kan vara bra att ha’’. Darefter satte vi segel och fortsatte mot malta. En segling som skulle bli mycket mycket tung.

Med taskiga grejer ar det svarare att segla eftersom segling ar en materialsport. Var genua var nu fran 1968 och slapp som ett par riiiiktigt uttvattade kalsonger... Jo, jag vet hur slappa riktigt uttvattade kalsonger kan vara. Vinden lag pa rakt emot. Till en borjan sa starkt att vi bara kunde anvanda storen och gjorde skitkass fart mot mal och lite senare sa lite attt det knappt fylde seglen. Men emot blaste det. RAKT EMOT... Jag hade seriost blivit galen om vi inte haft en dator ombord och jag hade ganska mycket att skriva till boken och NSD osv.. detta skriver jag delvis fran ett internetcafe,. Darfor saknas punkter..

Jag avslutar med det jag skrev pa havet.

Det är tvåhundra sjömil kvar till Malta, där ska vi köpa ett nytt stag och montera vårt fina rullsegel igen. Land har sällan eller aldrig känts så förföriskt och jag tror inte att vi kommer att bli besvikna. Jo, en sak till. När vi ska byta staget den här gången far allt Kajsa ta sin plats i masten... Sometimes a woman maste gora vad hon maste gora.. jag gick faktiskt runt hela morgonen och sokte efter nagonstans att tvatta vara klader..

Tack för mig.

Danjel

POSTLUDIUM

Vi har nu kommit till Malta. 17 dagar tog det. Att gå in i hamnen var lite knivigt eftersom det inte blaste och vi inte hade sa mycket bensin. Men det gick bra. Vi korde motor, utombordare, tvataktare, atta hastkrafter, totalt tre hela dagar under denna etapp. Hundra liter bensin poff!

Jag har haft samma t-shirt i 17 dagar och den luktar knappt illa. Det är lite sjukt. Jonte har klarat sig på fem par kallingar och Kajsa har suttit utan skor varje nattvakt trots att det är kallt.Bensinen vi korde upp hade vi egentligen inte rad med, men folk där hemma är ju så attans nervösa och oroliga av sig att vi inte kan vänta på bättre tider hur som helst. Dessutom vill vi hem. Helst nu. Men vi vantar pa att verkstaden ska klamma en ny wire at oss.

Världen känns som en bra plats igen och vi tycker om varandra. OCH eftersom det är så svårt for oss stenharda seglaraventyrare som pissar saltvatten och ater ra fisk att säga ”jag tycker om dig, du är bra och gör många bra saker” till vardags, så skriver jag det istället, och hoppas att mina kamrater läser detta.

 
Skutans loggbok
2007-06-01 Tacktal for Norrmejerierstipendiet
2007-05-29 Sista behagling segling...?
2007-05-15 Att tappa riggen i hog sjo kan sluta illa...
2007-04-23 Kairo. Vad ska vi lamna efter oss nar vi dor?
2007-04-18 Med vinden i stjärten och lukten av kanal
2007-04-17 Medelhavet inom räckhåll.
2007-04-01 By the way (pa vag till egypten)
2007-03-31 En konstfull aterblick mot en handelse pa Timorsjon
2007-03-30 Landsforvisade pa grund av lite Tii Bii
2007-03-29 Razerbaten Sally Blue
<< Bläddra sida >>