Deisng av: Bjässegrodan!
Navigera
> Nyheter
> Skutans Logg
> Bilder/Filmer
> Projektet
> Tips Från Coachen
> Media
> Länkar
> Gästbok
> Anlita Oss
> Kontakt

> Boken
Sista behagling segling...? 2007-05-29

Världsomseglare och allt, ena riktiga hårdingar är vi ju förstås; pissar saltvatten, kliar oss i skrevet, blinkar åt söta flickor/pojkar och spottar snus – ja, allt det där som äkta hårdingar gör. Men är det verkligen för mycket begärt att vi ska få lite behaglig vind den sista biten innan svenskt vatten?

Sjösjuka – check. Kyla – check. Lidande, oro över Sallys hållbarhet, ansträngning, trötthet, dyngsur, smärta – check.

Då vi lämnade södra Corsica vid elvatiden på lördagen hade vi 220 ynka sjömil kvar till Port Saint Louis i ett relativt litet hav i sammanhanget. Hur svårt kan det bli? Nån snackade visserligen om rätt hårda nordvästliga vindar, och visst tyckte vi det lät lite jobbigt, men hallå – vi var ju hårdingar! Dessutom har lite hårt väder sällan hindrat oss tidigare från att ge oss ut på havet och vi hade en tid att passa. Det var ju endast ett stenkast till avmastning.

Vi hade dessutom en riktigt bra uppladdning innan vi gav oss iväg. Stoppet på Corsica var endast för att fylla bensin, men då vi förtöjde runt halv två på natten och det hördes musik från stan var vi ju tvungna att ta oss en liten tur och kanske en pilsner. Det första vi gjorde var att springa in i fyra redan duktigt glada engelsmän och sen var det kört. Dom tog oss till en club där vi buggade, drack öl och snackade skit till gryningen. Efter en rundtur och en öl på deras båt somnade vi vid sjutiden och tog en rejäl välbehövd sovmorgon till klockan nio. Internet, tankning och sen iväg för att vid utloppet bli jagade och prejade av en rödklädd harbourgigalo med humör som matchade tröjan och som hotade med polisen för att vi inte gett dom papper och pengar. Som sagt, perfekt upplägg!

Första dygnet sov vi av förklarliga skäl under frivakterna. Sen började gunget och tokkörningen. Jag blev sjösjuk redan under förmiddagen och var inte direkt störst i maten. Danjel trodde att han lagade mat åt ett kompani, så vi kommer nog ha tortellini i flera dagar nu – och allt skyllde han på att jag inte ätit så mycket som jag brukar. Nog för att jag är ganska glad i mat så länge man inte jämför med grabbarna ombord, men en hel kastrull sätter jag sällan i mig.

Nåväl. Vår fina nya braiga omtyckta vän Tumatsu 18hk, som Jonatan och Danjel döpt till nått i stil med ”Dragon tail”, mådde inte så bra av att slänga omkring på akterspegeln i vågorna. Det spelade ingen roll att vi hissade upp den i vårt superbra utombordarfäste, han tog stryk ändå. Då vi gärna vill sälja denna maskin i hyfsat skick, och vi vet att motorer som vistas alltför mycket i saltvatten sällan håller sig särskilt länge i hyfsat skick, så beslutade vi att plocka av den. Det blåste som attan, vågorna var skyhöga, på länsen utan segel gjorde vi ändå tre knop och motorn väger 52 kg… Pice of cake, med andra ord. Hårdingarna och muskelbergen Henriksson och Bonthron tog saken i egna händer och fick på nått sätt in aset i båten innan vi hunnit driva så mycket mer än en och en halv knop åt fel håll. Jag satt vid rodret och höll vågorna akterifrån så att det skulle gunga så lite som möjligt. Sen gav vi motorn en liten skönhetsbehandling och stuvade honom halvvägs in i förpiken. Vid det laget var jag så sjösjuk att jag börjat svettas trots att jag frös och kröp ihop i en ynklig boll på den lilla delen av sängen som inte var fylld med andra grejer efter mecket.

Jag hade den himla turen att ha förärats med det vi kallar vårt vaktschemas ”lökdag”, vilket innebär att man under ett dygn har ett par timmar mindre vakt än de andra två under en tredagarsperiod. I synnerhet kvällen och natten brukar vara bekväma, med endast 1+2 timmars vakt. Efter mecket låg jag dock ändå och gruvade mig inför en timme i den kalla, blöta sittbrunnen styrandes en vildsint oregerlig båt. Då klockan slog nio och det var dags för mig att ta över ropar dock Danjel som en ängel från skyn att han kan fortsätta styra en timme till så jag får vila. Min första stolta tanke var automatiskt att säga att det inte behövdes och jag började resa mig lite från den varma kojen. Så snurrade det till i huvudet och magen och jag minns att Danjel brukar säga att han inte erbjuder sig något om han inte vill, och att jag ska säga till när jag mår för dåligt. Så jag accepterade erbjudandet, sjönk tillbaka i sängen igen och sände många tacksamma tankar mot sittbrunnen och tänkte att jag nog skulle baka en kaka åt honom då vi kom i hamn dagen efter.

Det var ett himla liv i båten hela natten och hade varit under dagen också. Allt knakade och brakade, saker flög i luften (jag fick nog tex minst 4-5 lökar på väl valda platser på kroppen, samt en bordsskiva och en påse med böcker), båten slog mot vågorna och allt var blött. Det kändes som om jag vaknade hela tiden, men jag hade nog ändå fått sova en del, speciellt i jämförelse med killarna, och hade tex inte märkt att de tagit fram datorn och gjort en ny rutt.

Klockan två var det dags för min vakt och vi närmade oss lä bakom en ö. Det blåste fortfarande hårt och var tungt att hålla rodret trots revade segel, men det var ändå lugnare. Händer, fötter och nästippen var som kallast, då de var bara, men efter några översköjlningar av vågor blev resten av kroppen ganska nerkyld också, men arbetet med rodret höll mig hyfsat varm. Vid halv fyra-tiden, en halvtimme innan jag skulle bli avlöst, började dock mina regnbyxor att läcka in och det kändes som jag kissat ner mig. Att kissa ner sig hade dock varit mycket bättre, eftersom urin är varmt tillskillnas fran saltvatten…

Då jag seglade förbi ön började det dock friska i igen och jag funderade på om jag skulle reva förseglet mer, men då skulle det säkert inte gå att hålla lika bra kurs. Jag funderade också på om det var jag som var klen, trött, sjösjuk och glömt hur oväder var – eller om det verkligen blåste så himla mycket. När Jonatan kom ut senare sa han att det verkligen blåste så himla mycket.

Så var jag inne i viken innanför öarna och det blev dags för att slå. Rutten svängde västerut och jag var på väg nord – nordväst. Jag tänkte att jag skulle prova hur det gick att segla på den andra halsen, och om det gick dåligt att hålla kursen där skulle jag fråga Jonatan som snart skulle gå på sin vakt om han trodde det var bättre att hitta en hamn rakt norrut istället. Jag hann dock aldrig väcka de andra, för de vaknade då jag kämpade med mina slag. Det var otroligt tungt att skota seglet, det regnade småspik och ingen bra kurs gick att hålla på någon av halsarna. Så vi beslutade, eller rättare sagt så hade nog vädret redan beslutat det, att det var norrut som gällde och Danjel la en ytterligare ny rutt. En – en och en halv timme senare var vi framme och det hade börjat blivit ljust. Utan motor kryssade sen Danjel otroligt skickligt in till en servicebrygga där vi nu ligger förtöjda. Phu!

På vädret verkar det tungt att ta sig till Port Saint Louis de närmaste dagarna. Inte förrän på lordag verkar det ha lugnat ner sig, något som inte känns så lockande. Vi ville ju helst vara avmastade, klara och uppe i början av Rhone i slutet av maj. Vi ska här undersöka hur mycket vi kan förbereda oss för kanalfärden redan på plats, så att det sedan kan gå desto smidigare. Håll tummarna för oss!

/Kajsa
 
Skutans loggbok
2007-06-01 Tacktal for Norrmejerierstipendiet
2007-05-29 Sista behagling segling...?
2007-05-15 Att tappa riggen i hog sjo kan sluta illa...
2007-04-23 Kairo. Vad ska vi lamna efter oss nar vi dor?
2007-04-18 Med vinden i stjärten och lukten av kanal
2007-04-17 Medelhavet inom räckhåll.
2007-04-01 By the way (pa vag till egypten)
2007-03-31 En konstfull aterblick mot en handelse pa Timorsjon
2007-03-30 Landsforvisade pa grund av lite Tii Bii
2007-03-29 Razerbaten Sally Blue
<< Bläddra sida >>