|
|
|
att ga pa grund kan sluta pa olika satt... |
2007-06-06 |
|
|
 |
Det small till och så satt vi fast. Runt omkring oss flöt Rhônes leriga vatten i någorlunda sakta mak. Floden hade kommit ända ifrån franska alperna och skulle ner till Medelhavet. Vi skulle till nästa sluss. Det var vårt delmål. Men nu stod vi där vi stod.
Jonatan och Kajsa hade fått semester från seglingen för att ägna sig åt så kallad kvalitetstid, på land, och kvar på Sally var bara jag och min lillasyster. Hon är visserligen rätt stor nu, syrran, det har ju gått två tonårsår av hennes liv medan jag varit borta, men hon är ändå lillasyster. Det växer så otroligt fort i unga kroppar under åren mellan femton och sjutton. Inget konstigt med det. Nåja, seglingen, eller rättare sagt motorbåtsåkandet, hade gått rätt bra hittills. Visst hade vi varit på grund ett par gånger sedan vi gick in i Rhône, men det hade alltid löst sig och vi hade blivit undsläppta med blotta förskräckelsen. Nu satt vi dock riktigt pyrt till.
Sally hade klättrat upp på ett oprickat undervattensstenröse och fören stack nu upp som frambenen på en stegrande häst. Med en stör konstaterade vi att det var ganska lite vatten under oss, och Sally visade inte den ringaste lust att självmant flyta av grundet trots att vi hade strömmen emot oss och drog motorn på full back.
Det finns lite olika strategier när man går på grund och vi övervägde allt ifrån att börja kasta saker överbord, till att ringa efter en bogseringsbåt som skulle kunna dra oss av från grundet. Men vi satt alltjämt där vi satt. I väntan på bättre tider, eller någon förbipasserande båt, bestämde jag mig för att testa superkrafterna och försöka lyfta båtskrället av röset; hon väger ju bara dryga två och ett halvt ton den lilla och lätta Sally Blue. Med vår stör hade vi konstaterat att det var något djupare vatten akteröver, runt två meter, medan vi framför oss hade knappt en meter till botten. Så jag slängde kläderna i en prydlig hög på fördäck, knytte på mig vandringskängorna och gjorde några jumping-jacks inför det avgörande lyftet.
Vattnet var kallt, isande kallt, men bekom mig inte nämnvärt. Man kan tänka sig att mina halter av neurohormon, typ Adrenalin, var något över en sund människas normalvärde, och det kändes lite halvaction-combat att stå där naken på en klippa i strömmen för att lyfta en strandad val tillbaka till friheten. När jag stod under fören räckte vattnet mig knappt till midjan, och om det inte varit så rysligt kallt hade jag nästan blivit generad över min nakenhet. Längs hela stranden satt nämligen fiskare i en prydlig rad och de betraktade nyfiket denna kuriositet av plötslig, högklassig underhållning med svensk flagga, som dundrat in i deras vardagsliv. …så tack vare kylan kunde jag trots min mundering fokusera helhjärtat på mitt båthäv.
Fatta, säkra, lyft! Är militärens trestegsplan för att minimera antalet sjukskrivningar på grund av ryggont bland de värnpliktiga. Jag hade ingenstans att fatta, musklerna var kalla och lyftet skulle snarare bli en sorts knuff underifrån. Stenarna under mig bjöd dock på bra fotfäste så jag ska inte påstå att förutsättningarna var dåliga. Så jag tog i. Och jag tog i igen. Och jag spände varje muskel för att trycka Sally baklänges från stenröset. Linnea satt i aktern och styrde motorn. Full gas och back. Motorn vriden bort från stranden, in mot strömfåran. Men icke att Sally ville röra på sig.
Istället prövade jag att knuffa på Sally från sidan. För att lägga henne något på kant och därigenom minska djupgåendet, och för att det var det sista alternativet. Linnea hjälpte mig genom att trycka mot botten med en pinne och rätt vad det var kände vi en svag rörelse i skrovet; hon vred på sig. I dryga tjugo minuter stod jag sedan med vatten till midjan och juckade på den tröga fetvalen som klamrat sig fast på ett så dumt ställe som ett franskt stenröse. Med tiden blev rörelserna större och större, och tillslut lyckades jag vrida Sally så att hon låg med sidan mot strömmen.
Om djupet inte är tilltagande i strömriktningen är detta en ytterst farlig strategi vid en grundstötning, varför det är väldigt farligt att köra på grund i till exempel tyska Rhen där det är medström. Om strömmen pressar båten upp på grundet kan detta leda till att båten viker ner sig i strömmen och börjar vattenfyllas för att såsmåningom kapsejsa. Nu var det däremot ingen fara för detta eftersom vi hade det vatten vi kommit från bakom oss; och där verkade det helt ok att köra. Bevisligen. Så jag tog chansen. Vred och tryckte och juckade. Linnea satt återigen i aktern och styrde vår utombordsmotor. Nu äntligen började hon röra sig fot friare vatten och med knuff, ström och motor lyckades vi skjuta Sally ut i strömfåran igen. Framgången var ett faktum! Den nordsvenska syskonduetten hade segrat mot den franska strömmens giriga garn. Slussen låg bara två kilometer uppströms och vi satte återigen full fart norrut.
Som jag skrev var detta inte den första grundstötningen i de franska floderna, och sannolikt inte den sista. Vegan är otroligt robust, och förutom att vi ådrar oss en del märken under den långa, stryktåliga kölen, är lite sten inget som stoppar ett vikingaskepp. Visst skulle vi kunna köra genom kanalerna utan fadäser, det är jag övertygad om, men man får inte vara feg. När du ligger och pressar mot strömmen vill du hålla så långt ut mot kanten som möjligt, för att få så lite motström som möjligt. Vi har en genomsnittlig marschfart på runt fem kilometer i timmen, och kan bara köra mellan klockan sex och nio varje dag, så av förståeliga skäl gör vi vad vi kan för att hålla farten uppe. På vissa ställen skulle det dessutom vara snudd på ogörligt att ligga mitt i strömfåran och knuffa, strömmen är helt enkelt för stark.
Som jag nämnde tidigare är det betydligt farligare att smälla på grund i medström eftersom man då kan tryckas upp på hindret och sedan ner under vattnet när det tar stopp. Men i medström, som till exempel i tyska Rhen, kommer vi inte att söka oss till strandkanten, utan vill istället ligga mitt i strömmen och njuta av farten så mycket vi bara kan. Således tar vi bokstavligt talat smällarna i rätt tidpunkt, och hoppas ha avverkat vår kvot av grus i maskineriet när vi kommer fram till Tyskland. Förhoppningsvis ska vi även klara oss vidare därifrån och ända hem.
Men det är lång väg kvar, och många trixiga passager. Det var lätt att andas ut när vi nådde kanalerna, men enligt ett gammalt ordstäv ska man inte ropa hej förrän man är över bäckenet. Vi är förresten väldigt tacksamma över att ha blivit tilldelade Norrmejeriers stipendium, eljest vete tusan hur vi hade fått det att gå ihop rent ekonomiskt på slutet. Personligen firade jag med en liter fransk mellanmjölk. Nu har vi bara en dryg månad kvar. Sen ska jag åka till farmor i Överkalix och äta havregrynsgröt med lingonsylt. Och lasagne. Den svenska maten är helt klart världens bästa trots att vi befinner oss i matkulturens hemlands huvudstad, Lyon.
Vi ses!
Danjel –som hellre badar i Kalixälven än i Rhône
|
|
|
|
|
