|
|
|
Münster, men historien är platsobunden... vilket ord... platsobunden.. |
2007-06-19 |
|
|
 |
Detta skrev jag på havet mellan Rivieran och Port Luis när min lillasyster var och hälsade på. Funderingarna är gamla rent datummässigt men bara för att jag itne ladda de upp dem betyder det inte att de saknade relevans… Här kommer ”under ytan”.
---
Med datorn i famnen, en sjösjuk lillasyster i sittbrunnen och sextio sjömil kvar av vår sista utomnordiska havsetapp tänkte jag att det kanske borde författas lite.
Dels för att ingen av oss skrivit något i loggen på ett tag.
Dels för att det måste finnas tankar under ytan.
Dels för att allt är slut snart.
Två år av ett väldigt konstigt liv håller på att vara slut. I och med att vi når Port Luis och kanalerna och jag laddar upp denna text är vi på något sätt framme. Våra anhöriga pustade ut när vi kom till Medelhavet, och de som inte riktigt vågade släppa ut all luft får förhoppningsvis ro nog i själen att göra det nu.
Det är ett fruktansvärt egoistiskt projekt som når sin kulmen nu. För oss ombord har det givetvis varit jobbigt ibland med stress och rädsla av olika slag, men vi har alltid haft kontroll. –I alla fall över informationen. Ibland har vi bråkat, ibland har vi haft ont i rumporna men det är väl ingen som förväntar sig att det ska vara lätt att sno ihop en världsomsegling… Trots detta har vi alltid kunnat välja att segla till närmsta hamn, sänka eller sälja båten och åka hem. Vi har alltid vetat vart vi varit, vi har haft kontroll över och alltid kännt vår situation, även om vi ibland varit hjälplösa inför den.
Men våra vänner. Våra bekanta. Våra familjer?
Ni har alltid suttit avskurna där hemma. Ovetande om hur vi mår och oroliga för att något hänt oss när vi varit för trötta för att leta reda på ett internetcafe. Vilken situation ni varit i! Vilken situation vi har satt er i! Vilken otrolig jävla egotripp att få för sig att riskera sitt liv för att kolla om jorden var rund. Det gick upp för mig när jag träffade syrran och hon berättade om den nervositet som vid våra svåra passager legat i luften hemma i vardagsrummet.
Många säger att vi är hjältar som guppat runt på en bit plast i två år. Snicksnack! Jag tycker att ni där hemma är hjältar som har klarat det!
Mamma, pappa, syrran, brorsan, farmor och farfar, gänget, tjejerna. Ja fy farao. Ibland har vi suttit på båten och deppat ikapp över att vi missat någons födelsedag, över att vi missat en julafton eller över att vi inte fått vara med på den årliga julölsprovningen. Ibland har vi deppat över att vi inte kunnat ta en bastu när vi varit frusna eller saknat en tallrik med fil på kvällen innan vi kryper ner i sängen. Men vad har det inte varit för er?
Hur är det för en mor att varje dag vänta på ett telefonsamtal??? Ska det vara så svårt att leverera ett litet: ”HEJ” ”–jag lever fortfarande.” Tänk att vänta varje dag i två år bara för att vi ofta har varit för lata eller för snåla för att höra av oss.
Hur är det för en syster att göra något man alltid gjorde tillsammans? Att sjunga en sång om kärlek, sparka boll mot en garagedörr eller köra till Ica och köpa lösviktsgodis? Själv!
Och hur är det med polarna? Vapendragarna man svurit eder med? En för alla, alla för en… och så har en snubbe stuckit iväg på världens mest egoistiska äventyr precis som om han har rätten att definiera om tillvaron för hundratals andra människor. Vad hände med alla löften?
Någon gång fick jag ett mejl av en vän som handlade om hur det var att gå förbi lägenheten där jag bott. Hur grejer inte är de samma trots att fasaderna står kvar. Omöjligt att titta förbi på en kopp varmchoklad och lite snack om livet i allmänhet. Omöjligt idag, omöjligt imorgon, men kanske möjligt någon gång igen… Men man kanske inte alltid vågat tro att det skulle bli möjligt igen. Och det är det som gör att jag är så glad att vi är i hamn. Nu vet jag säkert att det kommer fler dagar. Dagar med varmchoklad och snack om livet i allmänhet.
Jag vet att det inte är någon av er som älskar oss som skulle få för er att på allvar anklaga oss för att ha gjort något dumt när vi seglade runt jorden. Jo, dumt, sure, men inte något elakt. Ni vill inte verka så… så egoistiska. Och säkert är ni stolta så här i efterhand. Personligen skäms jag lite. Ni vill inte säga åt oss att ni inte tycker att vi ska göra det vi gör, för att det är något med större konsekvenser än vi kan hantera. Och i slutändan kommer vi bara till frågan vems mitt liv egentligen är. Eller ditt. Vem tillhör ditt liv?
Det är några personer på resans gång som påpekat för oss att vi varit egoistiska och som vädjat till oss att komma hem. Men vi har inte lyssnat. Eftersom det inte funkar på det sättet! Det är omöjligt att vara alla till lags och ibland finns det dumma saker som man måste göra för att förstå att det var dumt, eller för att kolla om det var värt det. Jag har alltid satsat högt och slog totalt ut sju tänder vid fem olika tillfällen i klätterställningen på dagis. Det var då tandvården var gratis. Var sak måste få ha sin tid helt enkelt och de farliga sakerna är alltid förföriska i vissa människors ögon.
Och nu har jag gjort ytterligare en sådan sak.
Seglat runt jorden. Check.
Så nu måste jag be om ursäkt.
Genom att försöka förklara varför jag gjorde som jag gjorde och genom att säga att allt ska bli bra. Men det är inte i det här inlägget jag nedtecknar min stora absolutionsansökan. Den tar jag i bastun någon gång framöver. Eller över en kopp varmchoklad medan vi snackar om livet i allmänhet. Jag ville bara säga att jag fattar att det inte varit tyngst för oss. Tungt, sure. Men då Jonatans mamma berättade att hon brustit i gråt på ett möte bara för att vi kommit iland förstod jag att det är ganska grymma grejer vi utsätter våra nära och kära för. Men då var hela Indiska oceanen, Röda havet och Medelhavet kvar. Så då kunde jag inte skriva det här utan att boka flygbiljett. Då hade det varit dubbelmoral. Det känns bättre att be om ursäkt i efterhand.
Samtidigt är det också många som sett upp till oss. Det är många som tagit runtjorden.com som sin vardagsflykt och sin underhållning. Det är helt OK! Jag kommer att följa de svenska båtar som denna sommar går ut på det blå på deras färd över haven. Minst två vegor ska över atlanten denna november. Så nog har vi inspirerat alltid. –Och det känns kanon. Jag hör inte till gruppen av människor som berörs på något djupare plan av dessa nya långseglares äventyrslust, av förståeliga skäl. Jag är inte deras morsa. Och det är av lika förståliga skäl många av er, som läser det här, inte berörts på något djupare plan än underhållningsplanet av vår våghalsighet. Det är ok. Vi bjuder gärna på en show. Det är en del av grejen. Myntet har alltid flera sidor. Ibland till och med fler än två.
NU. I uppladdande stund, är vi alltså i Münster, min gamla hemstad i Tyskland. Här ska vi träna på att leva studentliv och mjukstarta genom att bara ta festerna. Tentor har vi så det räcker hemma. Det känns grymt att träffa alla gamla kompisar igen och detta är bara en liiiten försmak på det jag och vi kommer att få hemma. Jorden är rund och nu ska vi bara studsa oss hem via Bornholm så är det slutgiltigen och otvivelaktigt bevisat.
Det känns grymt skönt att vara framme. Vi har klarat det här tillsammans.
Och när jag säger tillsammans, så menar jag faktiskt er också.
Tack för ordet
//Danjel
|
|
|
|
|
