Deisng av: Bjässegrodan!
Navigera
> Nyheter
> Skutans Logg
> Bilder/Filmer
> Projektet
> Tips Från Coachen
> Väder
> Byråkrati
> Mat o Dryck
> Media
> Länkar
> Gästbok
> Anlita Oss
> Kontakt

> Boken
Tips Från Coachen: Byrokrati

BYROKRATIN I VÄRLDENS HAMNAR. En liten noonsite på svenska.

Till att börja med vill jag utfärda en varning för sidan noonsite.com som utger sig för att ha allmängiltig information om rent byråkratiska procedurer och pappersexercise i världens alla länder. Det finns visserligen mycket, mycket information att hämta på noonsite men det allra mesta är inte tillförlitligt på en fläck. De som gjort sidan har på väldigt få ställen lämnat en beskrivning av verkligheten och i de flesta fall beskrivit något sorts mardrömsscenario av en inklarering. Eventuellt kan man ha noonsite som informationskälla om man är intresserad av at förbereda sig inför ett worst case scenario, men på det tjänar man mycket lite förutom magont när man ska oroa sig för hundraprocentiga inventarielistor, rassior och maktfullkomliga, arroganta tjänstemän. Det finns givetvis mycket information på noonsite som är värd att läsa också, inte minst som kuriosa, men jag går inte i god för dess sanningshalt. Därtill hör t.ex. information om ports of entry, vissa platshänvisningar och allmänna tips. Ska du segla runt jorden har du säkert redan hittat noonsite och blivit glad över att det finns en sida som har ALL information. Men så är det inte. Förlita dig istället på ditt sunda förnuft och så går det säkert vägen. Var källkritisk och ta inte ut några allt för stora suckar i förskott. Det är faktiskt, överlag, ganska enkelt att klarera in.

Nedan följer en redogörelse för hur det fungerat med pappersexercisen i de länder vi passerade under vår segling 2005-2007.

Sverige:
Vi såg aldrig längs den svenska kusten skymten av ett inklareringskontor. Dels letade vi inte och dels hade vi ingen aning vid det här laget av vad det var. Följdaktligen klarerade vi aldrig ut ur Sverige vilket inte fick andra konsekvenser än att vi slipper klarera in när vi kommer hem igen.

Danmark: I Danmark ankrade vi bara två nätter och uppsökte inga myndigheter.

 Tyskland: Den enda byråkratiska inrättning vi stötte på var Kielkanalen. Det gick dock som en dans. Bara att ropa upp dem på kanal 16, vänta lite och sedan åka igenom första slussen och väl inne i den gå upp på kontoret och betala. Vi stannade i två olika marinor i Tyskland. En i kanalens östra och en i kanalens västra ända. Ingenstans frågade någon om inklareringspapper och dylikt. Antar att det är EU medlemmar emellan det är så bekymmerslöst att korsa gränser

Holland: Med tanke på Nederländernas något utstickande drog-politik borde man kanske förvänta sig någon form av skärpt tullkontroll av avgående fartyg, men det såg vi inget av. Marinan i Ijmuiden var dock dyr och jag fick visa passet för första gången, men det var antagligen mer för att jag betalade med kort än för att de ville ha uppgifter till imigrations office.

England: Det flöt fortsatt bra med den bekymmerslösa livsstilen som båtflykting även i England. I Darthmuth fick vi lämna en kopia på båtpapperen till marinan som ansvarade för bojplatserna i River Darthmuth men det var allt. Det var snarare privata företag än myndigheter som visade intresse för vår identitet igenom hela Europa.

Frankrike: Även här var det bara marinan vi låg i som brydde sig om vår ankomst och avfärd för att kunna ta betalt för rätt antal nätter. Vi hade på noonsite, i kustskeppar-läroboken och ”hand bok för långseglare, C. Tovås” läst så mycket om byrokrati och krångliga förfaranden i södra Europa, med start i Frankrike, där det skulle krävas vissa kompetensbevis, säkerhetscertifikat m.m för att få vistas. Detta visade sig tack och lov vara dikt och överdrift. Som så mycket annat, pratglada seglare emellan. Vi gick till ett ställe som hette Camare sur Mer alldeles söder om Brest. Detta var en mycket bra hamn och rekommenderas å det varmaste inför Biscaya överfarten.

Spanien: För första gången fick jag visa pass för hela besättningen och skrämda av desinformation höll sig Kajsa och Jonatan på båten medan jag gick till hamnkontoret, som också var marinans kontor. Det var inte nödvändigt. Besättningen behöver inte stanna på båten, även om det visserligen är det juridiskt riktiga förfarandet, medan man klarerar in. Detta är dock den information som sprids av paragrafryttare. Men i praktiken, ute i hamnarna i Europa, är dessa paragrafryttare väldigt sällsynta och kommer nog i det fall man möter en att vänligt men bestämt be de obehöriga att gå tillbaka till båten. Värre än så är det inte. Det funkade alltså bra i Spanien. Personalen i A Coruñas marina för små båtar är mycket trevliga. Det finns en till som ligger längre in dit man nog bege sig om man är över 10 meter och den vet vi inget om. Men det finns ingen anledning till oro.

Portugal: Liksom Spanien är Portugal en väldigt ung demokrati, omkring trettio år. Det märks på båda ländernas sätt att hantera pass och ”invandrare”. Portugal var lite stelbent och det var ganska många papper som skulle fyllas i på marinan i Cascais utanför Lissabon trots att vi bara skulle stanna över dagen för att bunkra. Det var här uniformerna och ett leende av den barskare typen började dyka upp. Dock var alla trevliga och flexibla när det väl kom till kritan. Det finns ingen anledning att bry sig om ”port of entrys” när man är i EU-land. Vi stannade t.ex. i Sagres och fick visserligen påhälsning av polisen men det går tydligen bra ändå. No problem är en ganska levande filosofi europer emellan.

Kanarieöarna: Om Spanien och Portugal varit mañana länder där man dansade tango och åt apelsin och citron är kanarieöarna ett skämt. Vi gick upprepade gånger till marinans kontor i Las Palmas för att anmäla vår ankomst men blev två gånger ivägskickade med en ”imorgon” hänvisning. Det slutade med att vi låg en månad i hamn för noll kronor. Av denna anledning, att vi givetvis tillslut undvet myndighetspersoner i snäva spanska uniformer för att slippa betala, vet jag inte hur det går till när man lämnar EU. Kanske klarerar man ut på något sätt och får ett fint papper på det eller så blir man bara ivägknuffad över Atlanten med en lyckönskning. Hur som helst går det nog bra på andra sidan i alla fall. Vi hade till och med en canadensare med oss som payingcrew utan att formellt ha stämplat ut honom ur EU eller skrivit på honom på besättningslistan men vi spottade i näven och hoppades på det bästa. Egentligen. Vad skulle kunna hända? Fängelse för trafficing? Neee, det verkar inte riktigt troligt va. Även om det säkert har stöd i lagböckerna…

Trinidad och Tobago: På hamnkontoret i Scarbrough, Tobago, trodde de oss inte när vi sa att detta var första gången vi klarerade in. Först ska man gå till Imigrations kontor som ligger i den stora passagerarterminalen mitt i stan. Det är inte långt men jag var tvungen att gå två gånger eftersom vi tänkte följa protokollet och lämna besättningen ombord för att låta kaptenen klarera in. Mitt tips är: Skit i det, så slipper du promenera tillbaka för att hämta besättningen! Överallt i världen, med något enstaka undantag, vill myndigheterna att samtliga besättningsmedlemmar ska vara personligt närvarande vid in och utklarering i ett land. Att Tim, en canadensare vi tagit på i Las Palmas, inte blivit utklarerad var inget problem för myndigheterna på Tobago. Det var ju spanjorernas blunder konstaterade de. Efter immigration skulle vi till tullen, Customs, som var mycket trevliga och överbemannade men hade ett kontor med juste AC ganska nära vår dinge-brygga. De undrade varför vi inte hade någon, på utrikiska, s.k.”last port clearance” a.k.a. ”Zarpe” och vi visade hamnkvittot från Cascais i Portugal där vi varit 80 dagar tidigare. De skakade på huvudet och mumlade lite men producerade ett inklareringsbevis och vips var vi inne helt lagligt i Tobago. Ska man segla vidare till Trinidad måste man klarera ut, och det gjorde vi när vi begav oss till huvudön och det kändes skönt att följa protokollet.

På Trinidad gick vi till en av de många marinorna strax väster om Port of Spain. Tror den hette rainbow… Alla myndighetskontor ligger alldeles i anslutning till marinorna och det var fort avklarat att återigen besöka Imigration och Custom. Det var också här vi skrev på vår första nya officiella besättningsmedlem, Martin från norge. Det var inga problem och jag var ganska säker på att något inte hade gått rätt till bara för att det var så enkelt… Men no problem skulle det visa sig i Venezuela. Todo bien e correcto!

Venezuela: Om Trinidad och Tobago enligt FNs räkning är u-länder borde venezuela ha beteckningen UU. Det var lite diffust hur det skulle gå till med pappersarbetet och de i hamnen, Cabello yacht club, verkade inte ha någon vana av besökande utländska båtar. Det finns dock en stor kommersiell hamn i Cabello och där löste vi inklareringen. Det gick dock inte helt friktionsfritt. En snubbe från hamnen begjorde typ 100 dollar vilket vi tyckte var mycket och nekade. Han sade efter lite diskussion att vi kunde stanna till måndag morgon, det var fredag, utan att betala hamnavgiften (eftersom de som tog betalt inte var på kontoret på helgen) och följde oss sedan till alla kontor och fixade alla papper för en liten summa pengar. Han sade sig vara ships-agent vilket mycket väl kan ha varit sant eftersom han uppenbarligen visste vad han gjorde, kände folk och tog oss längst fram i långa köer och till slut, efter några timmar gav oss fullständig clearence. Det var lite halvviktigt att vi gjorde rätt eftersom vi skulle lämna Tim här och vi ville inte ha problem på Aruba –vilket vi säkert inte hade fått hur som helst. Det löste sig alltså med en budgetvariant som gav oss legal rätt att lämna Tim, fortsätta som en kvartett med en norrman inräknad och uppleva en helg i Puerto Cabello. När vi lämnade på måndag morgon var vi ändå rätt nöjda.

Aruba: Före detta holländsk koloni från 1600-talet som fortfarande på något sätt lyder under nederländerna utan att göra det. Vårt EU medlemskap var bra för oss men det tog inte euro någonstans. US-dollar gick däremot bra. Konstigt. Allting gick väldigt smidigt och när man klarerar in ska man vara noga med att gå till rätt kaj om man inte vill flytta på sig. Vi hade vid det här tillfället ingen motor och valde en enkel bryggplats framför inklareringsbryggan och åkte på att flytta oss. Så långt sträckte sig deras flexibilitet.

Väl på inklareringsbryggan kom både imigration och custom till vår båt och lät oss fylla i papper. Detta är väldigt praktiskt men vi var ändå tvungna att engagera apostlahästarna för en promenad till hamnkontoret eller vad det nu var. Men det var inte så långt och det var vackert väder. Aruba är väldigt välordnat, modernt och strukturerat. För att inte säga lyxturismanpassat. Marinan vi låg i var grym! För 30 pix per person och dag hade vi tillgång till all världens komfortinrättningar såsom poler, en privat bad-ö och gym med bastu. Att det var så billigt berodde på att vi har en liten båt. En dollar per fot och dygn. Vi räknade på 27 fot och fick fem dagar till priset av sju plus 20 dollar rabatt. De tyckte nog att vi var lite exotiska i marinan med vår lilla slitna båt. Seglar man en Mirabella blir det förståss lite dyrare men det finns en gratis ankring alldeles vid stan.

Panama: Hit ska väl de flesta som tänker segla runt jorden. Tack vare den kanal som kolonialmakterna byggde genom Centralamerika och som år 2000 övergick i händerna på den inhemska regeringen har Panama ett guldläge som logistiskt nav för världens alla fraktfartyg.

Kanalen drivs dock ytterst ineffektivt och det är vid ankomstdagen fem kontor som ska besökas i den charmiga staden Colon. Det finns dock ingen egentlig anledning till oro eftersom de flesta taxichaufförer som hänger vid yacht-cluben i Balboa vet exakt, och ofta bättre än tjänstemännen på de olika kontoren, hur det ska gå till. Det enda man behöver tänka på är att alla i besättningen ska med till imigration, oavsätt vad som sägs, eftersom de vill ta bland annat fingeravtryck på alla som anlöper hamnen.

Inför själva kanalen

Det är ganska många saker som ska fixas för att man ska få gå igenom kanalen. Bland annat måste man ha åtta bildäck som fendrar oavsett båtens längd och ha två gånger 50 meter pålitligt, grovkalibrigt förtöjningsrep ombord. Dessutom ska alla båtar ha fyra linehandlers plus en styrman och en lots ombord. Lotsen hyr man av kanalbolaget för en rund, obligatorisk summa och lindragarna värvar man från andra segelbåtar mot ett löfte att hjälpa dem tillbaka. Styr gör man sedan själv enligt lotsens instruktioner.

När vi kom till Colon i mitten av mars var det tre veckors väntetid och väldigt många båtar på stället. Gemenskapen var underbar och staden sades vara direkt farlig (även om vi promenerade ganska många gånger utan att se tillstymmelse till hemskheter) varför mycket kul händer på yacht-cluben.

Panamakanalen är inget att oroa sig för den som har en pålitlig motor. Det kan dock bli riktigt dyrt att råka ut för ett motorhaveri mitt i kanalen och kanske bör man överväga andra alternativ såsom att ta båten på trailer över land om man är osäker. Vid registrering och inmätning (det kommer en besiktningsman till båten och mäter den) får man uppge maxhastighet under motor och min besiktningsman bad mig skriva åtta knop fastän det var uppenbart att så inte var fallet. Detta var, sade han, för att de skulle vara säkra på att det fanns en kraftig motor ombord som kunde klara strömmarna i slussarna, inte för att man behövde kunna köra så fort på själva kanalen där fyra och en halv knop räcker.

Equador: Detta är nog ett land få seglar till. Vi gick till Mantas men en bit söderut finns en stor stad som också har status av att vara inklareringshamn. Procedurerna var lättsamma eftersom de inte hade någon vana av små båtar och vid ankomsten behövde vi bara gå till imigrationen som låg inne i stan. Det var smidigt. Annars kan man generellt ställa in hjärnan på att det alltid är tre kontor som ska besökas: Harbourmaster, custom och imigration.

Vid avfärd fick vi dock lite problem när de enligt de stora båtarnas prislista försökte kräva av oss alla pengar vi hade. Vi fick ner avgiften något men det var oskäligt dyrt, utan att det för den skull kändes som att de ansvariga blåste oss, att lämna stället. Alla var mycket trevliga och spanska är betydligt bättre än engelska i detta land, även om man är glad amatör på språkarenan. Ett tips i efterhand är att i Panama klarera ut till Franska Polynesien där allt går rätt till och avgifterna är minimala. Då har man i alla fall en teoretisk möjlighet att sticka utan att klarera ut och eftersom man inte träffar harbourmaster och tull innan man åker kommer de aldrig att sakna en. Imigrations kontoret stämplar glatt ut passen utan tullens medgivande. Perfekt!

 Galapagosöarna: Hit åkte vi utan att klarera in. Vi ankom på natten och spenderade tre dagar på en båt-full ankring varför vi kanske klarade oss osedda. Sen for vi vidare. Detta är dock inte att rekommendera eftersom böter som utdöms kan vara rejält saftiga. Enligt vad vi hörde kostar inklareringen ungefär en tusenlapp per person men i praktiken verkade alla råka ut för olika reglertillämpningar. Vissa betalade två tusen och andra, som oss, ingenting.

 Franska polynesien: Franska polynesien är ett charmigt ställe. Ultramodernt men ändock så långt ifrån västvärlden man kan komma. Öarna lever på bidrag från Frankrike och EU och har en skyhög materiell välfärd med höga löner inom offentlig sektor. Samtidigt finns den självhushållande kulturen till stor del kvar och pengarna från Europa förvandlas ganska omgående till stora bilar, stereoapparater och moderna vitvaror medan maten produceras i trädgårdarna och jagas på bergssluttningarna.

Marquesas: Detta är den östligaste ögruppen och vi gick till Nuku Hiva. Ankringsviken på sydsidan är fantastisk mitt inne i det charmiga samhället. Brottslighet är ett okänt begrett och man kan lämna dingen hur som helst. Klareringen fixas enkelt eftersom FP är med i EU och på tio minuter och ett kontor görs allt klart.

Tuamuto: Vi gick till en atoll vid namn Kauehi och det är nog det närmaste paradiset vi varit rent estetiskt. Några myndigheter finns inte så det är bara att segla runt och njuta.

Polynesien Societé: Detta är centrum inte bara i FP utan i hela söderhavet verkar det som. Tahiti är ett måste för romantikern och sannolikt blir man ganska besviken om man har just romantiska idealbilder av denna hypermoderna, europeska storstad. Det enda som saknas är bredbandskabel och billig öl. Annars finns allt. Det finns olika ankringar men vi låg mitt i stan alldeles bredvid hamnkontoret. När vi klarerade ut gjorde vi det för Fiji.

 Cooköarna: Här stannade vi inofficiellt på Aitutaki och gick på grund. Det är knivigt att ta sig in på många av de norra öarna och man bör inte sticka mer än en och sextio för att precis klara sig in vid högvatten på Aitutaki. Det går dock att ankra utanför revet om man har en bra dinge och det är helt klart värt ett besök. Avgifterna är dock ganska höga enligt bestämmelser och överenskommelser med Nya Zeeland, och då i synnerhet utklareringsavgiften the departure fee, varför vi gömde oss i bergen i tre dagar. Sen köpte vi en bananstock och fortsatte västerut

 Niue: Detta är ön där toppdomänen punkt:nu kommer ifrån. Ön tillhör, eller är i alla fall i tät förbindelse med, Nya Zeeland rent ekonomiskt, precis som Cooköarna. Därför måste man betala en mycket iriterande departure fee (liksom på Cooköarna) när man åker och de trevliga infödingarna ler när man anländer och menar att ”det kostar igenting att komma till Niue…” Sure, men att dra därifrån kostar som sagt var. Vi försökte smyga lite när vi kom fram och sökte inte upp något customs eller imigrations kontor trots att en man från Niue yacht club bad oss gå dit. Ön är dock så liten att man inte kan smita från sina plikter och vi blev såsmåningom infångade av en barsk man i uniform som blev väldigt bitter när jag inte trollade fram den senaste port-clearence, det vill säga tillståndet från Franska Polynesien att åka till Fiji.

Till slut kom dock papperet fram (jag ville inte lämna ifrån mig det för att kunna smita från the departure fee) och tull-mannen blev arg. Sedan fick vi betala några små avgiter för sophantering och dylikt men det var inte mycket pengar det rörde sig om. Det stora nederlaget var at vi blev av med vår port cleance och var tvungna att gå via customs och the departure fee för at få en ny när vi skulle åka vidare.

 Kungariket Tonga:

På Tonga stannade vi bara en dag och det var inte på någon ö som hade någon port of entry. Det fanns inte ens en öppen polisstation där vi gick iland och vi gjorde oss inte besväret att uppsöka någon myndighet. Således var det väldigt lättsamt och billigt att klarera in på Tonga, men ska man stanna längre bör man nog göra rätt. Det ryktas nämligen att folket på Tonga –som faktiskt är ett självständigt kungadöme och inte bara en liten svansviftarstat i det forna commonwelth- är noga om att deras lagar respekteras. Vi kände dock inte av någon sådan stämning men det bör sägas at vi träffade riktigt få människor där.

 Fiji:

Fiji är ett stort land med en relativt välfungerande administration. Från hamnområdet för fritidsbåtar kan man lätt ta en billig taxi till den kommersiella hamnen. Där ligger sedan alla kontor samlade. Människorna pratar dessutom bra engelska och var väldigt trevliga, så det är oftast inget problem att komma tillrätta.

 Vanuatu:

Vi gick först till Port Vila och proceduren var tämligen enkel. Vi ankrade på ett ”karantän”-område och tog dingen till landbacken efter att blivit synade av en besiktningsman, som skulle kolla vilka grönsaker vi hade ombord. Immigrations kontor ligger sedan mitt i staden, men tull och dylikt ligger i den kommersiella hamnen några kilometer bort. Buss-taxi förbindelserna funkar fint och på typiskt ulandsmanér enligt principen: vi kör nån gång, från någonstans, till någon random hållplats… med andra ord stoppar man bara en vit minibuss med gula registreringsplåtar och säger att man ska till den kommersiella hamnen. Då blir allt prima.

Om man ska segla mellan de olika öarna behöver man en cruising permit. Den får man på inklareringskontoret och det är inget konstigare än ett officiellt papper med båtens namn etc. Oftast förseglar de även den senaste port clearence och skickar den med dig i ett kuvert, så om du är fräck behöver du inte klarera ut sedan utan kan öppna kuvertet själv och dra vidare mot Australien.

 Australien, Northern territory:

Australiens byråkrati är världsberömd och fruktad. Här behöver du ansöka om visum i förväg (det fixar man enklast på Internet från Fiji) och skicka in en e.t.a. för båten. När man sedan kommer dit blir man noggrant synad i sömmarna, på ett vänligt men bestämt sätt, och vad oss anbelangar var vi tvungna att vänta ett dygn utanför marinan för att någon vattenskydds-kontroll-myndighet skulle sanera båten från en snabbväxade mussla de fruktade skulle få fotfäste i deras biotop. Dessutom stal de vår ingefära och vitlök, vilket var allt i matväg som vi hade kvar efter vår drygt tjugo dagar långa seglats från Vanuatu.

Även om byråkratin i Australien är komplicerad går det ganska enkelt eftersom alla är välutbildade, välinformerade och talar engelska. Det går alltid att fråga och mentaliteten är ganska lugn och skön, även hos tulltjänstemän och kustbevakning.

 Indonesien, Bali med flera:

I Indonesien ska man ha ett cruising permit för att få segla eller gå i land. Detta är dessutom väldigt väldigt viktigt och man måste skaffa det innan man åker dit. Det tar dessutom runt en månad för indonesierna att utställa detta papper och om man inte har det när man kommer gör de underbetalda indonesiska statstjänstemännen allt vad de kan för att ställa till det för seglare och få ut lite extra slantar. Vi hade inget cruising permit eftersom vi inte hade tid att vänta så länge i Australien, och inte visste något om at vi behövde det när vi var på Fiji. Detta ledde till att vi ofta fick betala extra avgifter för skitsaker, inte fick gå iland som vi ville och alltid blev behandlade som något ytterst luckrativt. Vi löste det dock genom att åberopa internationell martitim lag med Emergency stop i 72 timmar vilket gjorde att vi trots allt ändå kunde stanna på ett par platser i Indonesien. Men mitt absoluta tips är att du förlikar dig med det faktum att Crusing Permit krävs och skaffar det i förväg. Det blir enklast så.

 Malaysia:

I Malaysia stannade vi på tre ställen, men bara väldigt kort tid, och klarerade aldrig in. På julafton stannade vi vid Pulau Penang och var en hel dag i staden utan att se till några uniformsklädda människor som krävde att vi skulle klarera in. Det var bra. I Malaysia talar även de flesta engelska relativt bra vilket underlättar. Det är således ett väldigt trevligt land att turista i.

Thailand:

I Thailand låg vi i tre veckor i Phuket. Hamnkontor med imigrations och customs fans alldeles bredvid där vi ankrade, piren i Au Chaong. Detta är inget fantastiskt ställe, snarare tvärt om, men vi reste lite i inlandet med buss istället och lät Sally ligga ensammen. Det gick bra. Vill man ta båten runt thailand är det sannolikt inga problem men jag vill minas att de uppmanade oss att komma tillbaka och klarera ut på samma ställe som vi klarerade in.

 Nikobarerna och Andamanerna:

Min redogörelse om dessa indiska territorier kommer tyvärr att till stor del vara ryktesåtergivning och spekulationer, något jag normalt inte gillar. Faktum är dock att när man inte varit iland mer än tio sekunder och det bara för att bli avvisad, så vet man inte så mycket om hur det ligger till.

Nikobarerna sägs vara helt avstängda av militära skäl men ö-hövdingen som avvisade oss hade både t-shirt, solbrillor och baseballkeps. De har han garanterat fått av någon seglare som hittat ett sätt att få stanna. Jag vet dock inte hur.

Andamanerna kan man få tillträde till om man ansöker om visa, sägs det. Det tar dock tid och kostar pengar, men kan mycket väl vara värt det. Hellre det än Indiskt visa skulle jag säga. Värt att kolla upp om man är intresserad av orörda öar i alla fall…

Sri Lanka:

Sri Lanka har vissa inrikespolitiska problem i och med de nordliga provinsernas krav på självständighet. I hela södra Sri Lanka är man rädd för tamilerna så till den grad at man söker alla ingående fartyg och flytetyg på terrorister. Vi fick ankra e bit utanför hamnen i väntan på att någon skulle syna vårt fartyg, men som tur är är Sally Blue ganska lättsökt och militären kunde snart konstatera att vi inte ägnade oss åt männskosmuggling. Därefter skulle vi eskorteras in i hamnen och med tre gapiga militärer, som fattade lika lite engelska som hur man förtöjer en segelbåt utan pålitliga motorresurser, blev det en jobbig historia. Militärerna skrek at vi skulle lägga oss med aktern mot bryggan (men hur ska det gå till när man inte kan backa???) och vi höll på att bli avrättade allihopa när vi tog en extra sväng inne på hamnområdet för att få extratid till att förbereda ankaret. (vår motor gick nämligen inte på låga varv så det var inget alternativ att sänka farten).

Väl inne i fritidsbåtshamnen, som liknade ett militärt övningsområde, förklarade någon myndighetsperson att man inte får sköta pappers-exerscisen själv på Sri Lanka utan att man måste ha en agent. Detta till synes knasiga krav som vi accepterade inför pipan på ett automatvapen gjorde att kostnaden för inklareringen landade på dryga 1500 kronor vilket sannolikt motsvarar en årslön för någon lågavlönad stackare i samma land. Enda plus:et var att det var lika svårt för alla andra som för oss att ta sig in i hamnen (jag syftar inte på andra seglare utan försäljare och tiggare) och att vår agent faktiskt kostade på sig at vara trevlig och effektiv efter att vi betalat honom.

 Indien:

Mitt tips är: Skippa Indien. Gå från Thailand till Sri Lanka och till Maldiverna. Vill du sedan nödvändigtvis se Indien kan du alltid ta dig norrut, om inte med egen båt så med billigt flygplan. Det indiska visat är nämligen dyrt. Till och med mycket, mycket, mycket dyrt med indiska mått mätt, och det är tyvärr inte värt det. Indien är skitigt och Cuchi, som är den vanligaste hamnen för långseglare påväg västerut, är ett riktigt avlopp. Ledsen att säga det; men Indien sög. Det är visserligen intressant om man vill studera förlagda feodala samhällsstrukturer, en våldsam kapitalism och ett klassamhälle utan dess like. Det finns allt ifrån de fattigaste av fattiga och primitivaste av primitiva människor till de rikaste av rika och mest moderna av de moderna på samma gata. I samma flod kör speedboats och trästockskanoter med bambupaddlar. På samma gata går modelejon och folk med höftskynke. Det är otroligt galet men inte värt att stödja. Som en freakshow i jätteformat.

Klareringsformaliteterna i Cuchi var enkelt avklarade när vi fick chansen. Förutom att halva indiernas almanacka är helgdagsmärkt och de högkastade vägrar jobba på helgerna är det öppet varje dag. Ring bara på kanal 16 när du går in i floden och ankra direkt på södra sidan mot det första hotellet (stor lyxig byggnad med en skum klockstapel i närheten) så fixar det sig. Customs kommer till båten och sedan är det bara att ta dingen in och göra en liten promenad. Allt ligger behagligt nära förutom immigration som man får knalla tio minuter för att hitta. Men det är ju skönt efter att ha suttit på havet.

 Yemen:

Yemen var ett mörker. Hamnen var välbevakad och man var tvungen att visa upp ett löjligt, meningslöst plastkort varje gång man skulle passera grinden. Imigration och customs låg på hamnområdet men harbour-masters kontor låg i den kommersiella hamnen i ett högt torn. Det var iofs inte så svårt att hitta men araberna har en förmåga att alltid krångla till allting. Öppettiderna är däremot bra och man kan komma nästan dygnet runt till vilket hamnkontor man vill.

 Sudan:

Vi gick in i Suakin, mitt i röda havet. Det var väldigt dyrt att köpa visum och landningstillstånd och diverse avgifter som vår ”agent” Muhammed lade på oss. Många båtar betalade mer än oss men vi betalade ändå en tusenlapp för at få stanna i några dagar och titta på öken. Den enda fördelen var at denne agenten ”Muhammed” fixade all pappersexercise eftersom vi inte fick gå iland innan vi var inklarerade. Vi köpte även ett ”cruising permit” som vi sedan aldrig behövde visa på någon ankring. Det verkar inte som att någon någonsin fått visa detta meningslösa papper. Det finns gott om fina ankringar på vägen upp röda havet och ska man göra det det lagliga vägen ska man ha detta cruising permit för att få stanna… Men så här i efterhand känns det bara löjligt. De allra flesta vikar är omgivna av oändlig öken, så strunta i formaliteterna.

 Egypten:

Det finns ett antal olika port of entry i Egypten och enligt vad vi hörde ryktesvägen var det milsvida skillnader i avgifterna mellan de olika hamnarna. Vi klarerade in i Port Ghalib några dagsetapper söder om turistorten Hurugada. Prisskillnaden var enligt vad vi hörde enorm; vi betalade några hundralappar för båt och fyra besätningsmän medan myndigheterna i Hurugada kräver några tusenlappar.

Egyptierna är överlag alltid beredda at försöka blåsa turister och båtflyktingar utgör inget undantag. DU MÅSTE ALLTID PRUTA DIG LESS! Till och med när det gäller officiella(?) avgifter måste man pruta. Den enda fördelen med Egypten är att det finns så många områden längs kusten som inte är bebodda där man slipper egyptier. Så länge man undviker folk så undviker man hot, våld och utgifter.

Uppe i Suez är agenterna visserligen skrytigt trevliga tack vare någon sorts konkurrenssituation mellan de olika företagen (de två största är Prinz of the Red Sea yacht agency och Felix Yacht agency) och man behöver en agent för att ta sig igenom Suezkanalen. Vi använde oss av Felix och de som jobbade där var trevliga. Vi fick använda Internet på deras kontor och kunde sitta där och kolla på fotboll och dricka te. De talade dessutom bra engelska och gjorde ett allmänt bra intryck på oss. Prins of the red sea var däremot mest fet och arrogant, dessutom hade han något högre priser. Hur prissättningen för att gå genom kanalen bestäms vet jag inte men det kommer ut en snubbe med måttband till båten och sedan får man ett pris. Det var dock inte alltid båtens storlek hade en logisk relation till priset, ibland verkade det som att dyrare båtar betalade mer. För Sally kostade det 900 kronor. Väntetiden var tre dagar.

Malta

Åter i Europa kan man tänka sig att procedurerna blir lite lättare och det var verkligen fallet. Till och med utan pass fick jag klarera in och ut och det kostade ingenting förutom avgiften till marinan vi låg i som inkluderade inklareringen i sin service. Allt funkade bra och det var skönt att vara bland engelsktalande, ickekorrupta människor.

Italien/Sicilien

I maffians hemland, Sicilien, kan man kanske tänka sig att det är snabba mutor som gäller för att ta sig fram. Så var dock inte fallet och jag fyllde bara i några papper hos hamnvakten och så var alla formaliteter avklarade. Återigen en fördel med den europeiska gemenskapen. Byråkratin i Bryssel har faktiskt, som en biverkning, lett till något mindre pappersarbete för resenärer i vissa fall.

 Frankrike/Korsika

På korsika stannade vi bara en snabbis för att tanka och struntade i såväl hamnavgiter som inklarering. Detta ledde till att vi blev jagade av harbour-giggalon som röd i ansiktet svor all världens franska ramsor av förbanelse över våra blonda huvuden. När han sedan krockade oss med sin aluminiumbåt räckte vi över tio euro och en kopia av båtpapperet till dem och han lugnade sig något. Anledningen var att det var en storm på ingående och att vi var tvungna att hinna till fastlandet därförinnan, och i slutändan visade det sig att vi kom fram med minus fyrtiofem minuters marginal så vi känner ingen ånger. Att kryssa i tre timmar mot tjugofem sekundmeter för att någon fransman vill ha ett papper med båtens namn kändes lite dumt och åter i samma situation skulle jag fatta samma beslut.

 Frankrike/Kanalerna

Att gå kanalerna är enkelt. För några hundralappar får man de tillstånd som krävs och slussarna är gratis och byråkratibefriade. Det finns massor av regler som att man ska ha regelsamlingen ”euroregs” och kaptenen ombord, men det är ingen fransman som bryr sig om sådant. Bara att tuta och köra tills man stöter på ett kanalkontor där man kan köpa färdbeviset.

 Tyskland:
Tyskarna har även de en massa regler för sina kanaler oh slussar. Man får t.ex. inte köra med däck som fendrar, men det gjorde vi i alla fall. Problem får du dock om något däck skulle lossna och sjunka… men knyter man fast det på ett bra sätt ska det inte vara något problem. Även i Tyskland var färden fri och lättjefull. Favorittilläggningen var de p-förbuds skyltar som sitter här och var. Perfekta att lägga en tamp runtom =)

 Hem igen
Ett tag bekymrade vi oss lite om vad som skulle hända när vi kom hem igen men det var obefogat. Ingen kustbevakning, ingen tull, ingen imigrations. Allt var som vanligt. Vi åkte utan att anmäla det, och kom tillbaka utan att någon reflekterade desto mer över det heller.