1. SVERIGES OSTKUST -Augusti/Oktober 2005

Från Kalix i nordligaste kustsverige till Nordsjön och Kielkanalens västsluss.

Att segla i norra Sverige på hösten är inte så lustigt eftersom hösten uppe på 66:e bredden i regel infinner sig utan dröjsmål så snart sommarlovet tagit slut. Att vi startade så sent som i Augusti beror inte så mycket på dumhet, kunskapsbrist eller längtan efter lidande som på våra förutsättningar. Vi var helt enkelt inte klara, och skulle inte vara det, förrän sommaren var slut.

I Bottenviken, på Bottenhavet och på hela Östersjön blåser det från slutet av augusti allt mer sydvästligt och allt friskare ju mer tiden lider. Den första dagen från Kalix tajmade vi medvetet in en nordlig vind men det dygnet av lätt segling som följde på det var egentligen de enda lätta förutsättningar vi hade på en och en halv månad.

Större delen av tiden blåste det kuling från sydväst och vi tvingades kryssa oss ner i princip hela vägen till Kiel med undantag från en fin västlig vind som hjälpte oss mellan Öregrund och Nyköping.

Men det är spelreglerna som man får tåla. Svensk höstsegling betyder mycket vind och sydvästlig vind. Love it or leave it!

2. EUROPAS VÄSTKUST –Oktober/November 2005

Nordsjön till Spaniens norra udde och A Coruña

Liksom Svenska vatten påverkas även resten av nordöstra Atlanten av höstens framfart. Det är under den här perioden inte alls ovanligt med regelrätta stormar och ute till havs blåser det förekommande upp emot elva Beufort; alltid från sydväst.

De sydvästliga vindarna härrör från stora och kraftiga lågtryck som bildas utanför mexikanska golfen när kalla högtryck som rasar ner längs USAs östkust kolliderar med varm, nordgående luft från södra Atlanten. Dessa lågtrycksvirvlar snurrar sedan motsols upp mot de Brittiska öarna och Island och den ostliga delen av dessa jättevirvlar innebär sydlig vind, vridande över sydväst till väst när de passerar, oftast väster om skottland. Det gäller under den här årstiden att hålla god koll på vädret och de lyftströmmar som färdas ner längs USA för att kunna göra en flerdagarsprognos. Ofta kommer dock lågtrycken tätt och det ena har inte hunnit ebba ut innan nästa är på väg. Det gäller alltså inte bara att vänta och ha god tajming utan att precis som längs Sveriges kust: kämpa på. Det blir inte bättre vad det lider även om det givetvis förekommer öppningar.

Vi hade turen att njuta en sådan öppning i sydvästen i och med ett ovanligt långlivat högtryck över norra Europa –som förövrigt skänkte förlängd sommar med två veckor i Tysklands och gav upphov till ordentliga värmerekord. Detta högtryck innebar fina ostliga vindar och följaktligen väldigt liten sjö och hade vi pinnat på istället för att ägna nordvästra Europa så mycket uppmärksamhet hade vi säkert tagit oss till Camaret sur mer (norra udden i Bretange och logisk utgångspunkt för korsningen av Biscaya).

Istället drog vi ut på tiden i Nederländerna och tvingades formidabelt till att söka hamn i Brighton, Englands sydostkust, när en kraftig sydväst slog oss rakt i ansiktet alldeles söder om Dover-sundet. Sedan ägnade vi tre veckor åt att hoppa västerut längs Englands sydkust för att sedan kunna segla söderut på en sydväst, vi hade inga förhoppningar om något annat, till Bretange inför det stora hoppet Biscaya.

Det gjorde vi också och sträckan Falmouth – Camaret sur Mer skulle utan tvekan ha varit rekordsnabbt avklarad om vi bara kunnat skota seglen lite bättre. Men gott nog. Vid det här tillfället blev det i alla fall fartrekord och under vissa vakter loggade vi ett snitt på över sju knop.

Inför Biscaya väntade vi tåligt på en öppning. Vi visste att det gott kunde ta fem dagar för oss att smita ner till Spanien och hade hört så mycket skräckhistorier att vi inte vågade annat än vänta på solsken. Marinan vi låg i hade utmärkt väderservice och vi lade upp det så att vi skulle gå ut slutet av ett vanligt norrgående lågtryck och därigenom kunna segla någon dag i frisk västlig vind innan… Ja vad skulle hända sen? Vi hade ingen aning men hoppades att det skulle gå över till antingen ostligt eller nordvästligt i sinom tid.

Kontentan blev att vi efter ett hårt inledande dygn, när vi tagit oss över kontinentalsockeln, råkade ut för vår första stiltje på resan. Det var en lustiger upplevelse att på det vatten där vi blivit förespådda undergången i storm tvingades binda seglen och poppa popcorn. Men så kan det vara. Sedermera kom en ostlig vind och sedan sista dagen en ny frisk västanvind på vilkens grova sjö vi bokstavligen surfade in i Spanien.

Europa på hösten är inge kul. Men det går att hitta hål i sydvästkulingarna och med tålamod och lite jävlar-anamma går det säkert vägen!

3. EUROPA TILL KANARIEÖARNA –November/December 2005

A Coruña till Las Palmas på semesterön Gran Canaria

 Väl i Spanien har man nått en psykologiskt viktig fästning. Biscaya är avklarat och det är bara segling söderut som gäller. Det blir påtagligt varmare och den spanska atmosfären gör att oron och stressen för dåligt väder släpper.

Givetvis blåser det ofta hårt utanför Spanien och Portugals atlantkust på hösten. Dock är vindarna oftare västliga än sydvästliga och inte sällan är de så pass hårda att det bara går fort och stänker medan seglingen i övrigt är en riktigt kul upplevelse. Det är fortfarande nära till brittiskt vatten och väderbevakningen är genom BBC mycket god. Det finns alltså mycket liten anledning till oro för fortsättningen, bara man tagit sig hit.

Det största problemet med detta område är att det då och då råder en medelhavsinfluerad stiltje. När de nordatlantiska lågtrycken dragit förbi och nått Skottland berörs inte de Ibiriska vattnen längre av dem och det kan uppstå något av ett vakuum utanför Portugals kust.

Eftersom vi inte hade någon motor vid det här tillfället fick vi en dag paddla närmare tre sjömil för att ta oss in och ut i Cascais utanför Lisboa. Vi var dessutom tvungna att skippa Marocko efter att ha drivit i tre dagar utanför nordvästra Afrikas kust. Men vad fasen. Det gick sammantaget ganska bra för oss. När vi kom fram till Las Palmas var humöret på topp.

Kanske utvecklade vi en lite för bekymmerslös mañana mentalitet när vi hade passerat Biscaya för under den tid då vi låg i hamn på Portugals sydspets, Sagres, rasade en våldsam storm på södra nordatlanten. Det var en av de typiska lågtrycksvirvlarna som inte begett sig norrut utan istället raglat iväg rakt österut och slagit en hel seglarvärld med förskräckelse. Ett par båtar som seglade ARC:en eller avgick några dagar senare hade inte hunnit ner söderöver och träffades synnerligen våldsamt av lågtrycket som på vissa ställen uppnått orkanstyrka. De flesta tvingades återvända mot Las Palmas och en Bavaria som kom in något innan oss saknade såväl stående rigg och mast som mantåg. Detta visar att man aldrig kan veta hur vädret kommer att uppföra sig med hundraprocentig säkerhet. Det bästa är, när man seglar i potentiellt tuffa vatten, att hålla sig uppdaterad. Eller i alla fall slänga lite småslantar överbord innan avfärd för den goda vindens skull.

4. ATLANTEN –December/Januari 2006

Las Palmas till Scarborough på Tobago

Det påstås finnas en vind som alltid blåser. Stadigt och förutsägbart. Sagolikt och underbart. Denna vind kallas passadvind och uppstår när varm luft vid ekvatorn, eller sannolikt mer korrekt; vid solens zenitbana, värms upp och stiger uppåt och skapar ett lågtryck som måste fyllas ut av intillliggande luft. Med hjälp av jordens rotation kommer luften även att hamna i ost-västlig rörelse och denna luftrörelse kallas sedan passadvind. En vind som alltid, något norr och söder om ekvatorn, eller zenitbanan, konvergerar mot denna och blåser västerut.

Vid Kanarieöarna blåser passadvinden från nordost. Däremot ligger Kanarieöarna liiite väl långt norrut för att passadvindarna ska vara starka och pålitliga där i december. Solens zenitbana är vid detta tillfälle nere vid stenbockens vändkrets och det är således där den starkaste konvektionen (uppstigande luft) finns.

Vi hade således en inledande vecka med ganska skrotig vind när vi lämnade Las Palmas men när vi väl kom ner en bit sydväst, utanför Cap Verde, kom vinden och blåste ganska stadigt och ganska pålitligt hela vägen till Västindien.

Det tog 33 dagar för oss att korsa Atlanten och det är ganska länge. Men om man betänker att vi seglade med endast utspirat försegel, var tungt lastade och har en liten båt var det nog inte så illa. Passadvindarna låter som en saga och är kanske lite överdrivet uppsnackade, men visst är det trevligt att med stor sannolikhet ha god vind. Och det har man på Atlanten.

Atlantens prime time sägs vara från slutet av november till början av mars. Då blåser passsadvinden som bäst på de breddgrader den normale atlantkorsaren håller sig till. Före november är dock orkansäsong och som exemplet då vi låg i Portugal understryker bör man vara försiktig även en bit in i december. Men bara man tar sig något söderut från Las Palmas ska det vara biff. Att korsa Atlanten är verkligen rent seglingsmässigt en barnlek.

5. VÄSTINDIEN –Februari/April 2006

Tobago till andra sidan Panamakanalen

Passadvindsområdet sträcker sig från Atlanten in i större delen av Västindien. Dock sägs det ibland vara busigt vid Sydamerikas kust vilket vi inte hade hört eller lyssnat på när vi bestämde oss för att ta en sydlig rutt till Panama och besöka Venezuela istället för att ö-hoppa i Västindien.

Jag vet ärligt talat inte exakt vilka vädersystem i Sydamerika som påverkar seglingen i Västindien men det var, med tanke på de vindriktningar vi hade, som att det legat ett lågtryck någonstans över Colombia. Vi hade alltså frisk sydlig, sydostlig och ostlig vind och seglade generellt mycket fort i Västindien. Således var det trevlig segling med vinden på halvan eller i häcken.

På Panamakanalen blåser det dock mycket lite, vilket inte spelar någon roll eftersom du måste gå för motor. Det är inte som i Kiel där du kan segla om motorn är standby. Genom Panamakanalen blev vi bogserade av en dansk båt så vi kan väl ändå säga att seglingsförhållanden i Centralamerika är ganska juste i april. Det är under mars-maj som de flesta seglare går igenom Panamakanalen för att både få säsong i Västindien och på Stilla havet. Således finns det alltid gott om hjälpsamma, trevliga seglare i regionen vid denna tidpunkt.

Januari till mars är helt klart rätt tidpunkt för Västindien. April är rätt för Panama. Tänk att vi lyckades vara på rätt plats vid rätt tillfälle!

6. EKVATORHOPPET I STILLA HAVET –April 2006

Panama City till Manta i Ecuador genom den s.k. konvergens-zonen

Samma mekanism som driver passadvindarna; att solen värmer luft som stiger uppåt och behöver ersättas, ger upphov till ett annat fenomen: Konvergenszonen.

”The equatorial convergence zone” är något som alla seglare snackar om men som jag fått intrycket av att få begriper samtidigt som jag försökt bilda mig en egen förklaringsmodell både utifrån det som sagts och logiska, fysiska förklaringsmodeller.

Där det är som varmast stiger luften mest uppåt. Denna plats är i regel där solen står i zenit med omnejd. Ofta missuppfattas detta område som ekvatorn. Ekvatorn är den plats där solen står i zenit vid vår- och höstdagjämningen.

Där luften stiger uppåt blir det inte så mycket vind. Det blir däremot blixtar, dunder och regnskurar. Därför är ekvatorpassagen så mytomspunnen. För att det i princip alltid är skitväder med stiltje.

Så var fallet även för oss. Eftersom vi gick i april hade vi zenitbanan och ekvatorn ganska sammanfallande. Och vi skulle över ekvatorn utanför Sydamerikas kust eftersom vi skulle till Ecuador. Det är egentligen inte så mycket att säga annat än att april är en skitmånad att segla från Panama till Ecuador men att det samtidigt, sannolikt, inte är mer än marginellt bättre under andra månader. Ekvatorn är alltså ett nödvändigt ont för att byta nordostpassaden mot sydostpassaden. Och det ville vi ju.

Förbered dig på dåligt väder, mycket stiltje och växlande vindar samt åska med tunga regnskurar när du korsar ekvatorn efter Panama. Oberoende av om du går till Ecuador eller Galapagos.

7. ÖSTRA STILLA HAVET –Maj/Juli 2006

Ecuador via Galapagos och Franska Polynesien till Cooköarna

Tar man sig bara en bit ut från kusten och söderut är det inga problem med vinden på stilla havet, trots namnet. Hela vägen från Sydamerika till Australien är det passadvindsområde med sydostpassaden som den gällande vinden på den vanligaste rutten.

Ut till Galapagos kan det ibland vara lite trixigt med för lite vind som största fienden men för oss gick det ganska bra. Därifrån susade det sedan på och till Franska Polynesien snittade vi våra goda fyra knop, vilket är kalasbra för Sally. Det blåste stadigt hela tiden och vinden svek oss aldrig på flera månaders segling med undantag för när vi skulle in och ut i hamn. När man verkligen behöver vinden är det obligatoriskt med stiltje. Men man får vara glad att det inte är större saker som går fel.

Vid det här tillfället hade vi dessutom en snurrande motor så det gick rätt OK för oss i alla fall.

Östra Stilla havet var således, enligt vad vi fick erfara, synnerligen lättseglat med uteslutande nordostliga, sydostliga och sydliga vindar

8. SYDVÄSTRA STILLA HAVET –Juli/Oktober 2006

Cooköarna via Niue, Tonga, Fiji och Vanuatu till Darwin i norra Australien

I västra stilla havet, som börjar någonstans mellan Tahiti och Cooköarna är det inte lika bekymmerslöst att vara seglare även om det ska sägas att det fortfarande är förhållandevis enkelt.

Ett nytt fenomen kommer nämligen in i bilden i och med de varmfronter som bryter sig loss från Australiens kust och slänger sig ut österut i Stilla havet med kraftiga regnskurar och vindbyar som följd när de passerar. När de västgående fronterna passerar ska man helst ha revat och vara beredd på att lägga om kursen norrut eller söderut eftersom vinden vrider över till väst på nolltid.

Passagen av dessa fronter tar oftast inte mer än en till tre dagar vilket alla kan uthärda och de kommer med ca femton dagars mellanrum. Vinden blir ofta stark, ibland uppemot stormstyrka och vissa öar är direkt olämpliga att vistas på vid dessa frontpassager, t.ex. Niue som saknar skyddande korallrev. Har man bara tur och planerar så gott man kan kommer de dock när man är ute till havs med mycket svängrum. När man är i land får man helt enkelt kolla vädret (på Internet om möjligt) och läsa horisonten i väster när solen går ner. I regel ser man fronten komma någon dag i förväg på en karakteristisk mörk molnstrimma.

Tar man bara detta lilla fenomen i beaktande är även sydvästra Stilla havet mycket trevligt och lättseglat. Sydostpassaden blåser i princip kontinuerligt även här. Ofta hela vägen till Nya Guinea eller Australien.

9. INDONESIEN –Oktober/December 2006

Darwin genom Indonesien och Malackasundet till Thailand

Efter Australien var vi nog lite förslappade mentalt. Vi hade njutit kalasvind i ett halvår och nu skulle vi segla norrut, över ekvatorn och till på köpet rakt emot visheten och rådande skitsäsong i Indonesien.

Vi väntade oss ganska mycket vind med regn och bus men möttes istället av en fruktansvärt ihållande stiltje. Det var stiltje i princip hela vägen från Darwin till Phuket i Thailand och det var inte roligt alls. Inte ens lite. Hade vi inte haft motor i det här läget hade vi inte kunnat ta den här rutten utan varit tvungna att gå söder om Indonesien och upp mot Indien direkt för att hinna. Alternativt segla direkt till mellanöstern från Australien. Nåväl. Nu hade vi ju motor.

Monsunfronten som skulle falla ner från Indien mot Australien i december mötte vi oväntat i Malackasundet (som förövrigt kan sägas vara mycket vältrafikerat). Då hade vi kämpat i två månader med stiltjen och väntat och väntat på monsunen. Vi hade planerat några stopp i Indonesien men dessa blev det inget av. Vi hade inte tid helt enkelt eftersom vi hade vårt tidsschema. De enda stopp vi gjorde var för att köpa bensin. Albin gick under den här perioden dygnet runt men orkade bara med att köra oss i två knop. Utanför Malaysia dog han sedermera men då hade vi dels lite vind att segla på och dels så nära till Thailand att vi kunde köra vår 8hk tvåtaktare.

Rätt säsong för Indonesien sägs vara norra halvklotets sommar. Ska du dit och segla, sikta på det. Det är ett tips från en vän som inte önskar dig mental ohälsa och onödigt motrande.

10. ÖSTRA INDISKA OCEANEN Januari/Februari 2007

Thailand och vidare i racerfart till Sri Lanka

Nordostmonsunen var verkligen ett levande fenomen för oss när vi kastade loss från Thailand. Såväl strömmar som vindar satte åt vårt håll och det var mycket behagligt att kunna snitta närmare fem knop (vilket är mycket väl godkänt för Sally) på en så lång passage.

Mellan Thailand och Sri Lanka ligger Andamanerna och Nikobarerna. På de sistnämnda får man inte stanna men vi testade och blev ivägskickade. Vad nu det har med vädret att göra.

Det finns inte mycket att skriva annat än att januari tveklöst är rätt månad att lämna Thailand för segling västerut. Ska man bara till Indien kan man säkert dra ut på det lite men ska man till Medelhavet har man lite mer bråttom eftersom sommaren innebär nordliga vindar i röda havet. Även strömmen satte vid den här tidpunkten åt vårt håll vilket var kul.

11. VÄSTRA INDISKA OCEANEN –Februari/Mars 2007

Sri Lanka och via Indien till Yemen på arabiska halvön

Från Sri Lanka var det tuffare. En båt som gick en vecka före oss berättade om jättemycket vind och en blöt och skumpig segling. Vi hade å andra sidan ingen vind och behövde sex dagar för den korta tredagars-resan, och då körde vi ändå lite motor.

Det ryktas att vinden ibland kan accelerera mellan fastlandet och Sri Lanka och ge stark vind i sundet, men hur vanligt det är kan jag inte kommentera. Däremot är landbrisen och sjöbrisen ett riktigt levande fenomen längs hela Indiens kust, vilket givetvis är bra. Då kan man alltid segla lite. Tipset är att inte räkna med passad, eller monsunvindar och istället kolla vädret och tajma seglingen utifrån det. Då blir denna lilla sträcka inget problem.

Den svaga vinden fortsatte sedan att vara det vi såg av nordostmonsunens skugga även när vi lämnade Indien den 21:a februari. Ut till lakadiverna, 300 nM väst om Cuchi, blåste det i stort sett ingenting och strömmen var sydlig. Därefter hade vi bra nordostlig vind i en vecka varefter det blev skitväder igen med stiltje eller svag vind i en vecka innan vi kunde segla in till Aden efter tjugonånting dagar. Medelfarten blev just under tre knop och vinden var inte pålitlig även om den bevisligen kom då och då. Detta var en mentalt jobbig etapp men gick bra.

12. ADENVIKEN OCH SÖDRA RÖDA HAVET – Mars 2007

Aden i Yemen till Port Suakin i Sudan

 Vi hade väntat oss hård motvind hela vägen till kanal du Suez och satt i Aden utan brådska att ge oss av när vi såg på väderleksrapporten att det var sydlig vind att vänta, på det sätt som det ofta kan vara i slutet av Mars i södra Rödahavet. Alla båtar stack således i förhopping att slippa kryssa, och vi med, och efter sju dagar kunde vi glatt konstatera att vi lagt halva röda havet bakom oss på länsen.

Oväntat och positivt måste jag verkligen säga. Många båtar körde nära Afrikas kust och fick först stiltje och sedan nordlig vind men vi som höll oss i mitten fick behålla den sydliga vinden, precis som utlovats på vädret, i sex dagar. Det var fint och bevisar att det går att vänta sig till fin vind i Yemen om man har tid. Så ta inte ut någon pessimism i förskott beträffande Röda havet.

13. NORRA RÖDA HAVET OCH KANAL DU SUEZ– April 2007

Port Suakin i Sudan till Port Said i Egypten.

 Den norra delen av Röda Havet är ingen trevlig plats rent vindmässigt om man är på väg norrut i April. Vädret i Medelhavet påverkar inte lika mycket som accelerationen av lokala vädersystem i norra Afrika. Exakt vilka mekanismer som ger upphov till den starka nordliga vinden kan jag inte riktigt sätta fingret på men jag ska däremot försöka förklara hur man kan göra sin resa upp lite lättare.

Då och då sliter nämligen varmfronter sig lös från sinaiöknen och rör sig söderut. Dessa lågtryck kommer då att ge upphov till ostadigt väder med sydliga vindar, ibland riktigt starka sydliga vindar, och tajmar man detta kan man ofta segla hela vägen i medvind trots att det är omöjligt på papperet. Före och efter en sådan frontpassage kan det ibland vara några dagar med stiltje och det skall erkännas att vi utnyttjade dessa tillfällen till motorbåtsåkning så mycket v kunde.

Tipset är att ligga i hamn när den starka nordanvinden blåser tills det blir stiltje då man kan börja köra på med motor. Sedan kan man oftast segla i sydlig vind något dygn och när det sedan vänder igen (och detta går oftast fort!) så kan man gå in i hamn och äta falaffel eller snorkla bakom något korallrev. Då blir passagen ganska behaglig.

När man sedan kommer upp till Suezkanalen är det Medelhavsvädret som bestämmer. Vi hade stora problem att gå mot vinden i kanalen med vår lilla utombordare. Tipset är här att vänta i Ismalia (obligatorisk stopplats mitt i suez-kanalen) tills det blåser något annat än 300-30 grader. Optimalt är givetvis sydligt, men allt mellan 30 och 180 grader är också riktigt bra!

 14. MEDELHAVET MELLAN EGYPTEN OCH KORSIKA - Maj 2007

Port Said i Egypten till Bonifacio på Korsika.

Det sägs att det alltid blåser antingen för mycket eller för lite på Medelhavet och vi kan i alla fall skriva under på att det är mycket stiltje. Under den månad vi tillbringade på Medelhavet hade vi god seglingsvind i möjligen fem dagar, ytterligare tio dagar hade vi dålig vind (rak motvind eller för lite vind) och resten av tiden flöt vi likt Odysseus runt i stiltje. Vårvädret är i regel ganska oförutsägbart och de flesta vindar är att vänta, vi hade dock mest av nordvästliga vindar vilket givetvis var jobbigt. Men enligt pilotkorten ska det vara ganska jämnt fördelat över kompassrosen, möjligtvis med en svag övervikt åt nordväst –men inte systematiskt så mycket som vi upplevde.

15. MEDELHAVET mellan KORSIKA och FRANKRIKE- Maj/Juni 2007

Norra Medelhavet, Mistralens rike.

Det händer att riktiga stormar växer till liv uppe i alperna och sedan rasar ner längs bergssidorna och skakar hela Rivieran i sina grundvalar. Denna starka, kalla och nordliga vind kallas för mistralen och är egentligen en högtrycksfront som i och med alpernas kyla och altitud kunnat växa sig riktigt stor och tät. Mistralen kan hålla i, i flera dagar i sträck och det är ingen bra ide att gå norrut när den är på intågande, speciellt inte på kanalerna. Det är oftast till och med så illa att slussarna är stängda när mistralen drar fram. Det enda positiva är dock att det efter en riktigt kraftig mistral kommer sydlig, eller i alla fall ”ej nordlig” vind i någon dag. Det blir ungefär som frontpassagerna i Röda Havet fast tvärt om. Här är det kall vind i ett högtryck som river om i kalufsen, där är det varm i ett lågtryck..